Iron Maiden ger järnet med imponerande låtskatt
I 40 år har Iron Maiden hållit hårdrockens fana högt och inget tyder på att det är dags att lämna scenen för gott. Iron Maiden är i toppform och bjuder på en underhållande och välspelad konsert inför en entusiastisk publik.
HÅRDROCK
Iron Maiden
på Hartwallarenan 28.5. ”Man kan aldrig ha för många svarta t-shirts av ett hårdrocksband”. Det bevingade uttrycket av det legendariska radioprogrammet Metallväktarnas programledare Lasse Grönroos infinner sig osökt i den öldoftande betongkorridoren från Böle järnvägsstation till Hartwallarenan i Helsingfors. Pappor med sina söner är på väg till spelningen. Pappor som bär t-shirtar från 80-talet och söner med lite yngre klädesplagg. Det är bäddat för en stor hårdrocksfest.
Far och son blir knappast besvikna över Iron Maidens kalas på en fullsatt arena. Den blixtrande starten med Aces High och Winston Churchills odödliga tal till nationen blir upptakten till en briljant, två timmar lång spelning.
I klassiska The Trooper får vi se en fäktningsduell mellan sångaren Bruce Dickinson och bandets maskot, monstret Eddie. Dickinson är en erfaren fäktare och bandets rekvisita under första delen av spelningen skulle få chefen för Nylands brigads rustförråd att bli grön av avund. Dickinson har också gjort en noggrann inventering av garderoben och byter kläder inför så gott som varje låt.
Krig och religion utgör teman för innehållet i Maidens repertoar och det hela framförs proffsigt med Dickinson som en självskriven frontfigur. Dickinson har tagit väl hand om sitt främsta instrument och han sjunger både högt och rent. Gitarristtrion Dave Murray, Adrian Smith, Janick Gers samt basisten Steve Harris och trummisen Nicko McBrain visar också att de har kvar sin energi och kunskap utan att falla in i ett rutinmässigt spelande. Det är engagerat och skickligt i motsats till många andra turnerande hårdrocksveteraner som lever lite för mycket på gamla meriter.
Med 16 album på meritförteckningen har Iron Maiden en gedigen låtlista att ta av. Under den pågående Legacy Of The Beast-turnén ska publiken få höra ett utbud av låtar från Iron Maidens aktiva decennier. Repertoaren för Helsingforspubliken var en heltäckande samling av Maidenbravurer främst från 1980-talet. Ingen blev besviken, även om kanske publikfriande Running Free kunde ha haft sin plats i setet.
Publikfrieriet uteblir ändå inte. Genom hela spelningen vill Dickinson ha med publiken i allsång och han lyckas också med det, vilket inte är så konstigt i en samling hårdrockstokiga finländare som har Iron Maidens refränger inpräntade i sina dna:n. Det här märks speciellt i avslutande Run to The Hills där Hartwallarenans tak lyfter några meter innan det roliga är slut.
40 år i hårdrocksbranschen är imponerande i sig. Iron Maiden visar att man inte är ute för att håva in lätta stålar och nöja sig med det enkla. Då undrar man i sitt stilla sinne om Iron Maiden inte har framtiden framför sig och ännu når ut till nya generationer? Det här var en spelning som få, om ens någon, av dagens nykomlingar på heavymarknaden når upp till. Det beprövade uttrycket ”gammal är bäst” fungerar mer än väl på Iron Maiden.
Låtlista: Aces High, Where Eagles Dare, 2 Minutes to Midnight, The Clansman, The Trooper, Revelations, For the Greater Good of God, The Wicker Man, Sign of the Cross, Flight of Icarus, Fear of the Dark, The Number of the Beast, Iron Maiden. Extranummer: The Evil That Men Do, Hallowed Be Thy Name, Run to the Hills.