Flamencosångerska mellan två världar
FLAMENCO Ellen la Loba Pontara & Erik Steen
Entre dos mundos (Do Music)
Entre dos mundos (Mellan två världar) heter Ellen Pontaras debutskiva som soloartist. Mellan två världar befinner man sig ofta, om man råkar vara från Sverige och valt flamencosången som sitt uttrycksmedel.
Ellen Pontara har varit verksam som flamencosångerska i flera decennier, men låtit debutskivan mogna i lugn och ro. Ett klokt beslut, eftersom det som serveras inte är någon dussinvara. Några traditionella spår ryms med, men jag upplever Pontara som allra starkast i det egna materialet, där man på ett elegant sätt förenar det traditionella uttryckssättet med egna texter och egna melodier.
Nästan alla låtar följer flamencons traditionella stilarter (alegrias, bulerias, tangos och så vidare). Den inledande soleá por bulerian gör stort intryck, speciellt då Pontara i tredje versen öppnar spjällen för fullt. Rytmen sitter som berg och sångtekniken håller ihop allt med säker hand. De egna texterna strävar efter att tränga djupt, och som sig bör i flamencon kan man göra det kärnfullt på några aforistiska rader. I vissa få stunder känns det som om man trängt in lite väl mycket text på en gång.
Flamencorepertoaren klassificeras i olika stilarter, och Pontaras artistnamn La Loba (Varginnan) har till och med gett namn åt en egen stilart (lobaría). En finurlig idé, även om man kan fråga sig huruvida stilartsbenämningen behövs – det be ror på om man har tänkt göra fler låtar med samma kännetecken, den finurliga och fräscha rytmiska vridningen i refrängen, eller om Yo soy blir en unik låt i sin stilart.
Att skivan inte är någon dussinvara är också gitarristen Erik Steens förtjänst – han står för stora delar av kompositionerna tillsammans med Pontara. Steen nöjer sig sällan med några grundriff utan vill alltid erbjuda något extra, både i fråga om överraskande harmonivändningar och virtuosa melodikaskader. Ackordföljden i ovannämnda Yo soy för tankarna till rockigare powerchords, en välkommen motvikt till ornamentiken.
I vissa låtar blir det också extra instrumentkryddor, varav Niklas Sundéns dragspel är speciellt stämningsfullt. Ett extra omnämnande förtjänar slagverken – Fredrik Gille och Valter Kinbom utgör en av de läckraste och nyansrikaste slagverkssektionerna jag känner till.
Att vara flamencosångerska i Sverige är att leva mellan två världar, men Ellen Pontaras debutskiva imponerar. Den ambitiösa helheten går i traditionens anda men med egna texter.