Auri gör sfärisk stämningsmusik

Ända sedan Johanna Kurkela och Tuomas Holopainen började sällskapa har det legat i luften att de också skulle ge ut musik tillsammans.

Jag minns en tid då någon av den irländska folksångerskan Enyas album var standardgods varje kväll när det gällde att få barnen att somna. Det fungerade rätt bra, och när jag nu hör inhemska Auris new age-folk på den självbetitlade debuten slås jag av att den också kunde ha suttit rätt och lugnande i sammanhanget.

Ända sedan sångerskan/violinisten Johanna Kurkela och Tuomas Holopainen började sällskapa (och 2015 gifte sig) har det legat i luften att de också ska ge ut musik tillsammans, speciellt efter att Nightwish tog sin ”kreativa paus”. När det nu sker erbjuds ett knippe låtar man inte direkt kopplar ihop vare sig med Kurkelas tidigare popschlagerfärgade material eller med Nightwish – trots att två av Auri-trions medlemmar tillhör den gruppen, också Troy Donockley.

Här handlar det om en betydligt mindre storvulen, under långa partier närmast skör helhet, där de pompösa refrängerna behagligt nog lyser med sin frånvaro.

I stället är musiken sfärisk och stämningsskapande, med stråk av melankoli. Den hittar sin botten i en irländsk folktradition men inkluderar också filmmusikaliska inslag, och de starkaste numren (som Underthing Solstice) utstrålar dessutom en sakral kraft som kan förvandla vilket rum som helst till en kyrksal.

Holopainen visar nu som klaviaturhanterare upp en betydligt sublimare och mer nyanserad sida av sig själv än man tidigare fått se, men det är Kurkela som med sin mångskiftande, vackert färgade röst lägger pricken på i:et.