Till syvende och sist handlar det ändå om hurdana reformer vi vill ha och om vi vill leva upp till vår egen grundlag, i vilka också internationella avtal om mänskliga rättigheter och människors lika värde ingår. Det ger ett skydd för minoriteter och andra

Beskyllningarna om att grundlagsutskottet är en reformbroms frodas igen i väntan på utlåtandet om vårdreformen.

Jo, det var enklare förr. Då, när grundlagen och internationella avtal med grundlagsstatus, inte innehöll bestämmelser om lika och grundläggande rättigheter för alla och envar. Då behövde inte heller riksdagens grundlagsutskott stöta och blöta just de frågorna. Men knappast var det bättre förr.

Grundlagsutskottet har en helt annan ställning än övriga utskott i riksdagen. När andra utskott tar ställning till föreslagna lagars substansinnehåll, till exempel om vi ska ha landskap eller valfrihet i vården, är det grundlagsutskottets uppgift att ta ställning till om lagförslag är grundlagsenliga. Ett nej från utskottet innebär i praktiken att lagförslaget måste skrivas om. Det tar tid och är besvärligt.

Sommaren 2017 konstaterade grundlagsutskottet att det förslag till lag om valfrihet i vården som då förelåg på flera punkter inte var grundlagsenligt. Därför måste lagen skrivas om, behandlingen fördröjdes och vård- och landskapsreformerna sköts upp. Sedan dess har tidsbristen pressat Social- och hälsovårdsministeriet, regeringen och riksdagen. När både statsminister Juha Sipilä (C) och finansminister Petteri Orpo (Saml) under veckoslutet slog fast att landskapsvalet inte kan hållas 28.10 i år gav det en liten, men mycket liten, tidsfrist. Om regeringen vill att valet hålls i år eller i början av nästa år är tidsbristen ändå akut. Riksdagen borde inte vara pressad av tidtabeller och att regeringsperioden lider mot sitt slut, men att helt undvika en tidspress är knappast realistiskt.

Om vi går ännu längre bakåt, till början av år 2015, alltså just före det senaste riksdagsvalet, så var det även då grundlagsfrågorna som gjorde att vårdreformen föll. Då såg modellen för vårdreformen annorlunda ut och utarbetades i slutskedet av alla åtta dåvarande riksdagspartier.

Grundlagsutskottet är alltså i första hand ett juridiskt utskott. Många andra länder har författningsdomstolar som i efterhand bedömer om enskilda lagar är förenliga med landets författning. Hos oss bedöms lagstiftningen på förhand, innan den är godkänd, av ett utskott som består av riksdagsledamöter. De ska inte agera som partipolitiker, utan ha grundlagen som rättesnöre. En författningsdomstol och dess medlemmar skulle stå inför samma dilemma som utskottet, även om formerna skulle vara annorlunda.

Att bedöma grundlagen är en krävande uppgift, särskilt som juridiken och grundlagen är svåra att skilja från samhälle och samhällssyn. Därför strävar grundlagsutskottet efter enhälliga utlåtanden och betänkanden. Särskilt omröstningar som följer skiljelinjen mellan regering och opposition skulle tyda på en partipolitisk behandling.

Hittills har utskottet för det mesta klarat sin roll bra. Varje avgörande från utskottet innebär också en bedömning av hur väl man har klarat uppgiften.

Men utskottet, och de experter på vår författning som utskottet hör, har under de senaste åren ändå kritiserats. Kritiken har ofta framförts av Samlingspartiets Ben Zyskowicz, sedan en tid tillbaka igen suppleant i grundlagsutskottet, och Kimmo Sasi, tidigare långvarig ordförande för utskottet. De, båda jurister, och andra kritiker hävdar att utskottet är grundrättsfundamentalister och bromsar utvecklingen.

Till syvende och sist handlar det ändå om hurdana reformer vi vill ha och om vi vill leva upp till vår egen grundlag, i vilka också internationella avtal om mänskliga rättigheter och människors lika värde ingår. Det ger ett skydd för minoriteter och andra grupper som har svårt att försvara sig. Visst kan det vara ”besvärligt”, men det är faktiskt värt besväret.