Upp till kamp, systrar!
■ Fru Winnifred Banks i Mary Poppins är kanske inte den optimala feministiska förebilden men det oaktat var det hon som i över femtio år gav suffragetterna ett ansikte. Ja, det vill säga tills Sarah Gavron i Suffragette (Storbritannien 2015) dammade av den brittiska kvinnosaksrörelsen.
Året är 1912 när vi kommer in i handlingen, i ett London där kvinnor blott kan drömma om rösträtt, detta eftersom fruntimren enligt rådande uppfattning saknar ”det lugn och den balans” som krävs för att fatta politiska beslut.
Men efter år av civil olydnad och fredliga protester är måttet nu rågat, i synnerhet som ordningsmakten slår ner meningsyttringarna med hård hand. Och så uppmanar andliga ledaren Emmeline Pankhurst (Meryl Streep i en pytteliten roll) sina anhängare att gå från ord till handling.
En av dem som hörsammar uppropet är Helena Bonham Carters apotekarhustru som lyckas engagera tvätteriknegaren Violet (Anne-Marie Duff). Hon i sin tur finner en meningsfrände i Carey Mulligans kollega, småbarnsmamman Maud.
När de två sistnämnda inför en kommitté ledd av minister Lloyd George tillåts lägga ut texten om de tuffa anställningsförhållandena (och i förlängningen, behovet av att göra något åt saken) väcks hoppet om att en islossning är på gång – förgäves visar det sig.
Sedan går det som det går, att radikaliseringen vinner ytterligare mark.
Det är tvivelsutan en viktig film som Sarah Gavron – efter ett manus av Abi Morgan (Shame, Iron Lady) – åstadkommit, någon skulle kanske karakterisera det som ett politiskt verk. Men det som gör att Suffragette inte reduceras till en simpel pamflett iklädd röda strumpor är den djupt personliga infallsvinkeln.
I stället för att haka upp sig på suffragetthöjdarna går filmen in för att skildra fotfolket som här fångas i sitt vardagliga värv – i det här fallet på skitiga och farliga arbetsplatser, utlämnade åt chefer som inte förmår hålla händerna i styr.
Ändå är det på hemmaplan som Maud möter de största utmaningarna, detta när mannen i huset (Ben Whishaw) visar henne på dörren och – med lagen i ryggen – sätter punkt för hennes möten med lille George, sonen.
Det är hjärtskärande stoff och därför står man gärna ut med det berättarmässigt konventionella, med en visuell överrock som stavar till fattigdom och elände.
En fotnot: När man under sluttexterna redogör för årtalen för införandet av allmän rösträtt på olika håll i världen lyckas man helt bortse från (Storfurstendömet) Finland som ju på den punkten hör till de bästa i klassen. Året var 1906. Yle TV1 21.05