En legend vandrar ut ur bilden
John Carroll Lynchs regidebut är en hyllning till Harry Dean Stanton och som karaktärsstudie är filmen en fullträff. Stanton gör sitt livs roll och den blev hans nästsista innan han gick bort i fjol 91 år gammal.
Veteranskådespelaren Harry Dean Stanton gör sin sista huvudroll i Lucky, en film inspirerad av hans eget liv.
DRAMA Lucky
Regi: John Carroll Lynch. Manus: Logan Sparks, Drago Sumonja. Foto: Tim Suhrstedt. I rollerna: Harry Dean Stanton, David Lynch, Ron Livingston, Beth Grant, Ed Begley Jr, Tom Skerritt.
Wim Wenders bitterljuva Paris, Texas (1984) vandrade Harry Dean Stanton målmedvetet genom öknen och in i folks medvetande. Han är en av dessa skådespelare som sällan spelar huvudrollen men alltid står ut. Karriären inleddes redan på femtiotalet och han hann ses i klassiker som Cool Hand Luke (1967), The Godfather part II (1974), Alien (1979) och Repo Man (1984) innan genombrottet som den tystlåtna ökenvandraren Travis kom. Stanton var då 57 år gammal.
I John Carroll Lynchs regidebut Lucky (2017) återvänder Stanton till det karga amerikanska landskapet och än en gång visar sig ökenlandet vara den plats där Stanton blommar. Han spelar Lucky, en nittioårig excentrisk man som har haft lång tid på sig att odla sina rutiner. Varje dag stiger han upp, tvättar sig, kokar kaffe, gör yoga och klär på sig. Sedan går han till kaféet och löser korsord, via butiken för att köpa mjölk och cigaretter och hem för att titta på tv. Slutligen hamnar han i baren för att smågnabbas med de övriga stammi- sarna (Beth Grant, James Darren och David Lynch, underlig och underbar som alltid).
Meditativ kvalitet
Det repetitiva ger filmen en meditativ kvalitet som förstärks av omgivningen, en sömnig småstad långt från allt och befolkad av mestadels vänliga själar som även de följer sina rutiner.
En morgon kollapsar Lucky medan han kokar sitt kaffe. En läkare (härliga Ed Begley Jr.) undersöker honom men kan inte hitta någon annan orsak till fallet än ålder. Lucky är visserligen något av en vetenskaplig anomali – kärnfrisk vid nittio års ålder, med starka lungor trots att han röker ett paket om da- gen – men kroppen orkar inte hur länge som helst. Lucky är en ensamvarg, stolt över att inte behöva någon och bekväm i sin ateism, men incidenten får honom att börja tänka på sin egen mortalitet och den oundvikliga döden.
Lågmäld suverän
Lynchs film är en öm och kärleksfull hyllning till Harry Dean Stanton, denna lågmälda suverän inom amerikansk film. Manusförfattarna Logan Sparks och Drago Sumonja har lånat detaljer ur Stantons eget liv och rollen är specialskriven för honom. Det finns inte mycket till handling och filmen är stundvis aningen övertydlig i sin vilja att utforska huvudkaraktärens inre resa, men som karaktärsstudie är Lucky en fullträff. Stanton gör sitt livs roll och Tim Suhrstedts kamera fångar uppmärksamt detaljerna. Hur han går, hur han tittar på folk, hans händer, hans röst. Det är ett nöje att titta på.
Lucky är också ofrivilligt ett farväl. Filmen blev Stantons nästsista – han dog 2017, 91 år gammal. Det är svårt att tänka sig en mer passande svanesång. I Paris, Texas vandrade Stanton ut ur öknen och in i bild, i Lucky vandrar han in i öknen och ut ur bild. Cirkeln är sluten.