Kievs problem är spegelseende och sovjettänk
varför skjuter ukraina sig själv i foten?
Den frågan har jag ställt mig själv ända sedan onsdagseftermiddagen då det blev klart att Arkadij Babtjenko inte alls är död utan deltog i ett fejkat mord. Sedan dess har den ukrainska ledningen dränkts i kritik. OSSE, Reportrar utan gränser och flera andra respekterade organisationer, för att inte tala om journalister och intellektuella, säger det självklara: Att man inte kan ljuga för att bevisa att man är ute i sanningens ärende.
Men Ukrainas president Petro Porosjenko är tvärtom mycket nöjd med sig själv.
– Hjärtat slår fortare när man ser alla reaktioner i medierna. Jag visste ju hela tiden hur det egentligen förhöll sig. Men ingen på presidentadministrationen visste något, sade en självbelåten Porosjenko i går.
Jag läste det och tänkte: Milda makter. Han avslöjar ju precis vad det handlade om: Att få det internationella samfundet att reagera.
Å ena sidan är det helt obegripligt. Om man gör misstaget att som president för ett land dra hela det internationella samfundet vid näsan så borde man väl minimera skadan genom att åtminstone låta bli att jubla över sin lyckade lögn.
Å andra sidan demonstrerar Porosjenkos uttalande med all önskvärd tydlighet Ukrainas två problem.
Problem nummer ett: Den ukrainska statsledningen är fullkomligt övertygad om att väst alltid kommer att backa upp dem, oavsett hur de agerar.
Problem nummer två: Ukraina, ett land som har offrat mycket för att få bli en del av Europa, har fortfarande stora problem med sitt sovjetiska arv. Den ukrainska statsledningen tror helt uppriktigt att det är okej att ljuga lite om man kan vinna på det. Det är exakt samma fenomen som vi ser i Ryssland, och som grundar sig i den relativism som är de postsovjetiska samhällenas gissel: Alla ljuger lika mycket, alla är lika goda kålsupare.
Samtidigt befinner sig Ukraina i ett informationskrig där man efter ett antal smockor från ryskt håll nu går in för att allt är tillåtet. Så har Porosjenko och den ukrainska säkerhetstjänsten SBU av allt att döma resonerat när det gäller fallet Babtjenko.
De tog gruvligt fel. Den sortens misstag är ingen ovanlighet när det gäller statsledningar. I sin strålande bok Stalin ja Suomen kohtalo (Stalin och Finlands öde) beskriver den finländska historikern Kimmo Rentola på pricken det spegelseende som har fått många statsmän att göra obegripliga misstag. De gör misstag därför att de är övertygade om att motparten resonerar på exakt samma sätt som de själva.
Men i väst vinner statsledningar aldrig något på att dra folk vid näsan. De förlorar tvärtom sin trovärdighet.
Jag är inte säker på att Porosjenko har lärt sig något. Utmärkande för spegelseende är att man inte tittar sig omkring över huvud taget.
Det är mycket svårt att förstå hur någon i den ukrainska statsledningen eller underrättelsetjänsten kunde tro att showen kring Babtjenko tjänar Ukraina. Men allt tyder på att det var precis vad man trodde.
ANNA-LENA LAURÉN
Korrespondent i Moskva