Mytologi och tragedi med taffligt resultat
Med en nerbantad version av videoverket Ten Thousand Waves gör Isaac Julien sig själv en björntjänst.
❞ Idrottandet i Finland tenderar att bli alltför allvarligt, alltför tidigt, vilket kan leda till att många slutar helt och hållet.
Merita Bruun
i inlägget
KONST ● Isaac Julien: Ten Thousand Waves. Galerie Forsblom, Georgsgatan 22. Till den 12.8.
Galerie Forsbloms studioutrymme har med stor omsorg förvandlats till en liten biograf, men någonting med den brittiska konstnären Isaac Juliens videoverk Ten Thousand Waves (2010) känns fel. Ändå är allt till synes rätt: verket är lika välgjort som vilken som helst spelfilm med hög budget. Viktiga aspekter som scenografi eller cinematografi är planerade in i minsta detalj, och Julien skyr varken specialeffekter eller ambitiös ljussättning. Hur kan det då kännas så taffligt?
Svaret är att det helt enkelt är fel. På Forsblom visas Ten Thousand Waves som en vanlig biofilm, trots att verket är menat att vara en installation bestående av hela nio projektioner. I denna egentliga version projiceras filmen på transparenta skärmar i ett mörkt rum, och betraktaren har alltså bokstavligen möjlighet att utforska verket ur olika vinklar. Av central betydelse är också att filmen då inte visas synkroniserat, utan att det på skärmarna projiceras nio olika versioner som flätas ihop till en enda överväldigande helhet.
Med andra ord visas det på Forsblom bara en skugga av verket som tidigare visats i bland annat New York, Amsterdam och Paris. Uppenbarligen har Julien tidigt gjort en version anpassad för mindre utrymmen, för Forsblom är bara en i mängden av gallerier som ställt ut en nerbantad version av Ten Thousand Waves. Tyvärr har Julien i och med det gjort sig en björntjänst: genom att omvandla verket från installation till tvådimensionell projektion inbjuder han till jämförelse med ”vanliga” filmer, varav det genast går att komma på ett flertal som är bättre än Ten Thousand Waves. Synd, för det pampiga projektet är antagligen en helt annan upplevelse i installationsform.
Utgångspunkten för Ten Thousand Waves är en tragedi som inträffade år 2004 när 23 kinesiska immigranter drunknade i Morecambe Bay i nordvästra England. Händelsen fick Julien att börja planera en film som skulle basera sig på kinesisk mytologi och fungera som ett slags metafor för olyckan, den kinesiska diasporan samt för döden i största allmänhet. Projektet filmades i sin helhet i Kina och är klart influerad av kinesisk film, såväl i bildspråk som i atmosfär. Julien nämner själv Jia Zhangke som inspirationskälla, men många andra filmskapare från Kina och Hong Kong gör sig också påminda, till exempel Wong KarWai, Tsui Hark och Lou Ye.
Ten Thousand Waves drunknar i alla dessa jämförelser: så gott som varje scen för tankarna till någon annan film. Den legendariska skådespelaren Maggie Cheung spelar filmens huvudroll: en relativt klyschig karaktär i form av en tyst kvinna med melankoliska rådjursögon. Poesi skriven av författaren Wang Ping strömmar ur högtalarna. Come with me my child stönar en man medan Maggie Cheung sorgset rör sig över skärmen. Det fungerar inte så värst bra.
Tunga frågor
Till Isaac Juliens försvar bör dock nämnas att han inte är hycklande eller opportunistisk i sitt val av en tragedi som utgångspunkt, utan att han i årtionden arbetat med tunga frågor. Genombrottet kom år 1989 med Looking for Langston, en film om afroamerikanska homosexuellas position i Harlem på 1920-talet.
Andra verk inkluderar en drama- dokumentär om den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon och videoinstallationen Western Union: small boats som handlade om flyktingar på Medelhavet långt före franska Eurovisionsfinalister började sjunga om ämnet. Dessvärre är det en stor utmaning att som västerländsk konstnär försöka ta sig an Kina, inte minst om man inte kan språket. Vackra bilder är inte nog när det på Youtube gratis går att titta på mytologibaserade filmer från Hong Kong som dessutom visuellt är mycket starkare än Ten Thousand Waves.
Sist bör det också påpekas att det finns en orsak till att många gallerier enbart anger priser på förfrågan. Forsblom stoltserar med att alltid skriva ut sina internationella konstnärers astronomiska priser, men det bör ifrågasättas ifall inte detta gör mer skada än nytta. Behöver betraktaren veta att en stillbild ur Ten Thousand Waves kostar 47 000 euro eller att filmen kostar 100 000 euro? De groteska priserna har en alienerande verkan, trots att många av de videoinstallationer vi ser på museer har en motsvarande prislapp. Att bara få uppleva lite konst utan att behöva bli påmind om pengars och elitens makt vore skönt.