Inte underkänt, mycket läxor
Valfrihet kräver betydligt längre övergångstider och tryggade språkliga rättigheter anser grundlagsutskottet. Samlingspartiets reaktion blir avgörande.
Riksdagens grundlagsutskott har jobbat intensivt med förslaget till valfrihet i vården. Resultatet är ett enhälligt utlåtande med hårda krav på väsentliga punkter. Förändringarna kan göras i riksdagen – regeringen behöver alltså inte skriva om sitt lagförslag. Så gick det för ett knappt år sedan när grundlagsutskottet utvärderade regeringens första förslag till valfrihet. Regeringen var tvungen att komma med ett nytt lagförslag som riksdagen fick i mars i år.
För regeringen är det en god nyhet att förändringarna den här gången kan göras inom ramen för riksdagens behandling av reformerna. Annars hade reformerna i praktiken fallit. Tiden skulle ha blivit för knapp eftersom det är riksdagsval i april 2019. Eventuellt skulle också regeringen då ha fallit.
Men förändringskraven är ändå stora. Valfriheten i vården och införandet av landskapen kan inte tidtabellsmässigt ske på det sätt regeringen har tänkt sig. Centerns och Samlingspartiets politiska paket med 18 landskap och en långtgående valfrihet har förutsatt att förändringarna sker i stort sett samtidigt. Det har hållit ihop regeringen.
Nu säger grundlagsutskottet – vilket man gjorde också för ett år sedan – att valfriheten måste införas stegvis. Olika regioner ska få ha olika tidtabeller och det ska också tjänsterna få ha. Allt kan och ska alltså inte ske på en enda gång. Det blir intressant hur Samlingspartiet reagerar på grundlagsutskottets besked. De första kommentarerna var försiktiga.
Orsaken till att en betydligt längre övergångsperiod behövs är att vi annars kan stå in för okontrollerbara risker som till och med kan hota patientsäkerheten. Det beror på att ett helt nytt förvaltningssystem ska grundas och införas samtidigt som hela sättet att producera och organisera social- och hälsovården förändras totalt. Enligt grundlagen ska ändå alla medborgares grundläggande och mänskliga rättigheter tryggas – till dem hör grundläggande vårdtjänster – oberoende av var man är bosatt och oberoende av reformer.
Utskottet anser ändå att man kan införa en mekanism som tillåter att landskap som är redo att införa valfriheten tidigare ska kunna göra det, efter ett ansökningsförfarande. Det är något som regeringen kan klamra sig fast vid.
Ett annat stort problem ur grundlagsvinkel är landskapens finansiering. De har inte beskattningsrätt, utan pengarna kommer från staten. Samtidigt införs ett hårt utgiftstak. När kostnaderna för socialoch hälsovården nu i medeltal stiger med 2,4 procent varje år ska landskapens kostnader för vården få stiga högst 0,9 procent per år. Grundlagsutskottet tar inte ställning till kostnadsnivån, men invänder att den måste vara sådan att vården kan tryggas av landskapen också i kris- och undantagssituationer. Dessutom ska landskapens egna vård fungera också när vårdmarknaden genomgår stora förändringar.
Grundlagsutskottet kräver också visshet om att vårdreformen inte krockar med EU:s regler mot statligt stöd. Regeringen har inte velat göra en så kallad EU-notifikation, men utskottet kräver alltså någon form av utredning och visshet om att det vi står i beråd att införa inte kan rivas upp av EU-domstolen.
Ur finlandssvensk synvinkel är det viktigt att utskottet slår fast att de språkliga rättigheterna ska tryggas också när det gäller kundsedlar och personlig budgetering. Det räcker inte med att det sker ”i mån av möjlighet”.
Det enhälliga utlåtandet visar att grundlagsutskottet lever upp till sin roll – trots problem med läckor och andra ifrågasättanden.
Vänsterförbundet och De gröna ser utlåtandet som slutet för valfrihetsmodellen. Samlingspartiet ligger alltså ännu lågt medan Centern och statsministern kommunicerar lättnad.
Ännu återstår ett massivt arbete främst inom riksdagens socialoch hälsovårdsutskott. Det kan inte göras på några veckor, kanske inte ens på några månader. Det blir knappast lätt och säkert konfliktfyllt.