Andligt och monumentalt
Wäinö Aaltonen är berömd som bildhuggare men särskilt experimentell i sitt måleri.
KONST ● Wäinö Aaltonen Känd och okänd. Villa Gyllenberg. Till 14.10
Wäinö Aaltonen (1894-1966) studerade teckning och måleri för Victor Westerholm i Åbo ritskola 1910–15. Under Aaltonens sista studieår vikarierade en av Westerholms tidigare elever i skolan, nämligen skulptören Felix Nylund. Även om Aaltonen inte fick en regelrätt skulptörsskolning, så kan en viss påverkan från Nylund ses i de tidigaste arbetena.
Till Wäinö Aaltonens mest kända verk hör bronsstatyn av Paavo Nurmi, bronsstatyerna längs Hämeensilta i Tammerfors, statyerna i Riksdagshusets plenisal och statyn över Aleksis Kivi samt ett flertal monument och porträtt av många kulturpersonligheter.
Det nyfödda Finland behövde en skulptör för alla minnesmärken som skulle skapas efter krigen och den rollen fyllde Aaltonen med bravur.
Aaltonen hade en naturlig fallenhet för tredimensionellt skapande och det var som bildhuggare han blev känd. Utställningen Wäinö Aaltonen Känd och okänd, som visas på Villa Gyllenberg har kommit till genom ett samarbete mellan Åbo museicentral och Villa Gyllenbergs konstmuseum. Många verk är också inlånade från privata samlingar. Med utställningen vill man särskilt lyfta fram Aaltonens mera okända konstnärliga verksamhet. Han arbetade med både måleri och grafik jämsides med skulpterandet.
Aaltonen blev skulptören i ropet nästan genast när han började visa sina verk offentligt. Marica Gripenberg recensent
Gyllenberg och Aaltonen
Trots att Ane Gyllenberg var allra mest intresserad av måleriet som konstform, så hörde flera verk av Wäinö Aaltonen till den samling han byggde upp. I den ingår ett tiotal arbeten; både skulpturer och målningar av Aaltonen, som nu kan ses på utställningen. Aaltonen blev skulptören i ropet nästan genast när han började visa sina verk offentligt. Skulpturen Granitpojken som han arbetade med redan 1915 och några tidiga porträtt i brons av författaren och svågern Aaro Hellaakoski från 1919 hörde till genombrottsverken.
Men det var nog inte skulptörens kändisskap, som fick Gyllenberg att satsa på honom. Däremot hade de vissa gemensamma intressen. Bland annat var de båda intresserade av teosofi och andliga frågor. Båda hyste också varma känslor för fosterlandet. Inom konsten fann de bägge något speciellt beundransvärt i strävan efter det enkla, som samtidigt i romantikens anda skulle förmedla stora tankar.
I Gyllenbergs konstsamling syns strävan efter enkelhet särskilt inom Helene Schjerfbecks konstnärskap – som ju är rikligt representerat på Granö – ända till och med de sista skissartade självporträtten. Wäinö Aaltonen har själv framhållit, att för honom var tanken bakom verket det viktigaste och att han alltid ville arbeta mot det enkla. Ett exempel på Aaltonens berörande tidlöst enkla formspråk är det lilla ansiktet Flicka från Ishavets strand från 1950-talet.
Bildhuggaren och målaren
Som skulptör gick Aaltonen sin egen väg utan att snegla särskilt mycket på olika aktuella konstriktningar. Däremot inspirerades han av renässansens helgonporträtt och den arkaiska grekiska konsten. Den franska konstnären Aristide Maillol var också en tidig förebild. Impulserna syns när man betraktar Aaltonens klassiskt rofyllda och monumentalt enkla skulpturer.
I Aaltonens färgstarka måleri märks inspirationen från renässansen särskilt tydligt i serien änglamålningar. I sitt måleri var han mera benägen att låta sig påverkas av samtidens olika stilriktningar. Genom Novembergruppen fick han intryck från expressionism och kubism, dem omsatte han i ett personligt uttryckssätt i både målningar, bokpärmar och skulpturer.
Danserskan är ett exempel på Aaltonens uppfattning om en kubistisk skulptur. Faktum är att Aaltonen redan tidigt i sin produktion har övergivit det naturalistiska återgivandet. Han är den första skulptören i Fin-
land som i stor skala går in för ett stiliserat och förenklat formspråk. Han breddar också bildhuggarens materialbank och använder granit och andra stenarter samt trä förutom de klassiska materialen marmor och brons.
Ändå är det inom måleriet som Aaltonens lust att experimentera med olika stilar, material och uttrycksätt kommer bäst fram. Målningarna verkar ofta vara spontana och fräscha infall. Det ligger förstås också i sakens natur att man inte börjar hugga i ett granitblock lika lättvindigt, som man kan kombinera färger på ett papper. Aaltonen själv framhöll i alla fall att färgen har lika stora förutsättningar för att uttrycka andlighet som plastisk form. Han använde sig ofta av guldfärg både i målningar och skulpturer. Just guldfärgen ansåg han att passade särskilt väl för att uttrycka andlighet. Ett exempel är Guldliljan från 1929. Den ansågs länge vara försvunnen men visas nu renoverad i lysande prakt.