Gränsöverskridande sovjetiska klarinetter
KLARINETTMUSIK Beyond Borders. Anne Elisabeth Piirainen, klarinett, Kirill Kozlovsky, piano, Lea Tuuri, violin, Pinja Laine, cello, Max Savikangas, theremin. Kasparov, Artjomov, Senderej, Agopov, Rajeva, Krein. Camerata 31.5.
Det ligger ett oerhört ambitiöst forskningsarbete bakom klarinettisten Anne Elisabeth Piirainens femåriga doktorskonsertprojekt med konsertrubriker som Övergivna melodier, Mellan kärlek och hat, Uttryckets fasetter och Ekon från det förflutna.
Grundidén är att presentera klarinettmusik från Sovjetunionen och Piirainen har, stundtals medelst rena detektivmetoder, spårat upp verk av inte mindre än 23 tonsättare, av vilka nio är nu levande och det stora flertalet, vågar jag påstå, okända även för den initierade lyssnaren.
De vetenskapliga infallsvinklarna har varit många och fruktbara – bland annat det judiska elementet i Sovjetmusiken samt på grund av sina musikaliska preferenser utsatta tonsättare – och när hon nu hade hunnit fram till sin femte och sista konsert kändes rubriken, Bortom gränserna, onekligen mitt i prick.
Detta handlade om på många plan gränsöverskridande musikskapare och musik; estetiskt likaväl som geografiskt. Samtliga kvällens stycken befinner sig bortom gränsen för det bekanta, stilarna blandas friskt och många av tonsättarna har passerat åtskilliga gränser i sina liv. Armenienbördige ukrainaren Vladimir Agopov (f. 1953) passerade även den mellan Sovjetunionen och Finland.
Dodekafoni och judisk folklore
Så synd då att musiken inte alltid var lika intresseväckande som sin kontext. Jurij Kasparovs (f. 1955) Notturno för klarinett, violin och piano (1990) var i sig rörande gammaldags tolvtonsmusik, som kunde ha varit skriven när som helst under de senaste 90 åren, men dessvärre renons på alla former av personligt uttryck.
Samma gällde delvis även Chatjaturjan-, Denisov- och Heinineneleven Agopovs Sonat för klarinett och piano från 1981, där han dock med eftertryck demonstrerar vad en rörlig musikalisk fantasi förmår åstadkomma även inom de stränga dodekafoniska ramarna. Ett uttrycksmässigt rikt stycke, som inte håller upp spänningen riktigt hela vägen men ändå aldrig lämnar lyssnaren kall.
Vjatjeslav Artjomovs (f. 1940) kortkorta Sonat nr 1 för soloklarinett (1966) kändes i sammanhanget som en fräsch fläkt från gränsen mellan konventionell och experimentell spelteknik, medan Samuil Senderejs (1905-67) 1947 skrivna Tre stycken för klarinett och piano helt ogenerat, och inte utan framgång, anammade judisk folklore.
Olga Rajevas (f. 1971) Lady-Bird (1990) var en suggestiv duo för klarinett och det ryskuppfunna tidiga elektroninstrumentet theremin, som framstod som klarinettens själsliga alter ego. Kvällens fynd var ändå Grigorij Kreins (1879-1955) Kvartett för klarinett, violin, cello och piano (1939), som på ett rätt så oemotståndligt sätt syntetiserade impressionism à la Ravel med rysk-judiska melodier.
Samtliga inblandade, med alltid lika pålitlige Kirill Kozlovsky i spetsen, gjorde väl ifrån sig och utropstecknet var altviolinisten och tonsättaren Max Savikangas, som visade sig vara en hejare även på theremin. Piirainen är en lika gedigen musiker- som forskarprofil och jag fick intrycket att hon är mera en de intima sammanhangens recital- och kammarmusiker än de stora scenernas solisttyp.