Hufvudstadsbladet

Vykorten berättar stadshisto­ria

- CARL APPELBERG

Människan är till sin natur en samlare. De flesta av oss har någon gång samlat, åtminstone som barn. Själv har jag samlat praktiskt taget hela mitt liv. Jag började med tändsticks­etiketter, sedan blev det en tid frimärken och tennsoldat­er. Av de samlingarn­a finns numera ingenting kvar. Jag prövade också på gamla kartor och mässing.

Som stadgad förlagsman blev det en tid äldre svenska ungdomsböc­ker, jag har fortfarand­e på mina hyllor hela den äldre serien av Wilhelm Billes Ungdomsbib­liotek, där Den sista mohikanen, Old Shatterhan­d, den ädle indianen Winnetou och andra hjältar håller till.

I början av 70-talet blev det sedan filateli och där sitter jag fast än i denna dag. Under en längre tid var det bara frimärken som gällde, men de senaste decenniern­a har jag nästan helt ägnat mig åt gamla vykort från Helsingfor­s. Det finns mängder av dem.

Jag har byggt upp en kortsamlin­g om stadens historia, om mitt liv i den. Varje kort i samlingen, cirka hundrafemt­io stycken, har sin egen historia, det berättar om den tid det kom till. Korten visar hus som inte längre finns, de berättar om två världskrig, om olympiska spel, de visar också de stadsdelar och hus där jag bott – för mig är det ibland direkt nostalgisk­t.

Redan ett enda kort kan berätta om Helsingfor­s och stadens historia så att det blir en tidsresa. Ett av de äldsta korten visar Helsingfor­s stads vapensköld i slutet av autonomins tid, alltså den ryska tiden. En kort historik: staden grundades 1550 av Gustav Vasa vid Vanda ås mynning, men flyttades 1639 av drottning Kristinas förmyndarr­egering till sin nuvarande plats. Vapensköld­en visar därför den svenska kungakrona­n inne på skölden samt den nyländska båten som ersatte laxstjärte­n som ursprungli­gen fanns där. Stjärten blev kvar i Vandas nuvarande vapen.

Tsaren ändrade inte skölden när han gjorde Finland till sitt eget storfurste­ndöme och Helsingfor­s till huvudstad, men lade till den ryska kejsarkron­an ovanför skölden för att visa vem som härskade. Numera har den fallit bort, men den svenska kronan finns kvar. Underligt nog har det inte gjorts något politiskt försök att avlägsna den, men man vet aldrig.

Varje kort har alltså sin historia, vanligen inte så lång och dramatisk, men man är tvungen att sätta sig in i den. När man hållit på länge nog så börjar man se på sin stad på ett nytt sätt. Man börjar förstå hur den skapats, vad den upplevt, hur den har vuxit och blivit vad den är nu.

Så, snälla ni, kasta aldrig bort gamla vykort, de har något att berätta. Det finns alltid någon som är intressera­d av dem.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland