Utstuderat självbedrägeri
Vi utarmar naturen tvärt emot våra löften, trots att det går ut över mänsklighetens välbefinnande. Vi vet att det inte håller i längden, men det är alltid någon annan som ska ta ansvaret i något skede, aldrig vi, här och nu. Vi gör en del för att bromsa klimatkrisen men vi blundar fullständigt för biodiversitetskrisen.
Ivåras publicerade FN:s miljöpanel (IPBES) en omfattande syntesrapport som visar på avigsidorna med människans dominans på jordklotet. Vi ödelägger livsmiljöer i skrämmande takt. Arter dör ut, naturtyper försvinner, ekosystem kollapsar. Vi lever som om vi hade tillgång till flera planeter.
Naturen är livsviktig, också bortsett från sitt egenvärde. Den biologiska mångfalden ger oss så kallade ekosystemtjänster som ren luft, rent vatten, mat, läkemedelsväxter och gynnsamma livsmiljöer, som vi utarmar för att vi är för många och för att för många av oss konsumerar för mycket.
Rapporten är dyster läsning: •• Utarmningen av livsmiljöer, ekosystemtjänster och biologisk mångfald försämrar 3,2 miljarder människors välbefinnande. Det syns som brist på rent vatten och livsmedelssäkerhet. Inom 30 år beräknas 4 miljarder människor leva i torra områden (mot 2,7 miljarder i dag). Torkan minskar skördarna och kan tvinga 50700 miljoner människor att fly.
•• Jorden har förlorat 87 procent av sina våtmarker (varav 54 procent sedan år 1900). Vi har förvandlat över 1,5 miljoner hektar naturliga ekosystem till odlingsmark. Andelen markyta som skonats från påtaglig mänsklig inverkan kommer att minska från knappt 25 procent i dag till 10 procent 2050. Kvar blir öknar, bergstrakter, arktisk tundra och Antarktis.
•• Över en tredjedel av markytan är vikt för jordbruk, och en tredjedel av jordbruksarealen för att utfodra boskap.
•• De landlevande ryggradsdjurens populationer har minskat med 38 procent sedan 1970, sötvattenarterna med 81 procent. Europas fågelbestånd har minskat med en tredjedel på 15 år. Bestånden av insekter rasar med följder för livsmedelsproduktionen som till 35 procent är beroende av pollinerare. Planeten väntas ha förlorat 38–46 procent av sin biologiska mångfald till 2050.
•• Sammantaget: vi driver jordens arter mot massutdöende fastän vi lovat att hejda utarmningen av biodiversitet. Också människans framtid är i vågskålen om vi inte tar hand om miljön. Det är ingen domedagsprofetia framförd av några fanatiska sekterister utan över 550 forskares sammanställning av 3 000 vetenskapliga artiklar. Forskarna talar om en biodiversitetskris.
Inte mainstream
Biodiversitetskrisen ska inte förväxlas med klimatkrisen fastän de är närbesläktade och sammanflätade. Miljökriserna göder varandra då klimatförändringen försnabbar förlusterna av biologisk mångfald medan exempelvis avskogningen, som förstör otaliga arters livsmiljöer, också orsakar en tiondel av klimatutsläppen. På pappret är världens länder överens om att hejda kriserna, men vi gör för lite. Vi är inte på kurs mot klimatavtalets tvågradersmål, än mindre mot biodiversitetsavtalets mål om att stoppa förlusterna av mångfald till 2020.
Det som skiljer kriserna åt är att medvetenheten har omsatts i handlingar för att lösa klimatkrisen. Klimatpolitik finns ständigt på agendan, klimataspekter har införlivats i annan politik. Biodiversiteten är däremot en sektorfråga inom miljöpolitiken, den är inte mainstream. Följaktligen händer nästan ingenting. Inte en enda nation har lyckats hejda utarmningen av naturens mångfald.
Siffrorna i IPBESrapporten kunde paralysera vem som helst, men nu gäller det att aktivera folk. Upplysning, information, attitydfostran och kampanjer med fokus på unga är förslag som förts fram, likaså sektoröverskridande myndighetssamarbete och företag som satsar på hållbarhet. Allt är välkommet, men det räcker inte för att lösa krisen.
I en värld där pengar är allt är det rimligt att söka lösningar i ekonomins verktygslåda, något miljörörelsen varit dålig på och andra varit ointresserade av. När ämnet diskuteras talas det ofta om att ”sätta en prislapp” på den nytta naturen ger oss för att vi ska förstå dess värde. Vi ska också ”frikoppla ekonomisk tillväxt” från ett ohållbart uttag av naturresurser.
Hur ska det gå till? Att frikoppla tillväxt från överexploatering eller koldioxidutsläpp är svårt. På klimatsidan har våra utsläpp minskat medan bnp ökat, men å andra sidan orsakar vår konsumtion utsläpp i andra länder med billigare produktion. Vår överkonsumtion går likaså ut över biodiversiteten i andra länder.
Svårt sätta prislapp
Att sätta en prislapp på naturen låter klatschigt. Att verkligen göra det kan vara vanskligt, som de här två exemplen visar: •• Vi vet att naturkontakt förbättrar hälsan. I Storbritannien har man räknat ut att de som bor nära grönområden i snitt kostar samhället 300 pund mindre än andra, räknat i hälsovårdskostnader. De kritiska frågorna inskränker sig inte till huruvida prislappen är korrekt uträknad.
Hur mycket skog bör en markägare plantera intill ett bostadsområde för att håva in 300 pund per boende och år? Vem ska betala? Är unga trädplantor i raka rader utan nämnvärd biodiversitet värda lika mycket som artrik gammelskog? Hur påverkar prislappen stadsplaneringen, hur införlivas den i lagstiftningen? Förstår vi naturens värde om vi prissätter dess ”tjänster”? Måste allt räknas i pengar?
•• I delar av Kina är miljöförstörelsen så total att pollinerande insekter saknas. Där stryker människor pollen med pensel över fruktträdens blommor. Också här inställer sig små och stora frågor: Vad skulle ett kilo inhemska äpplen kosta om blommorna måste pollineras för hand? Kan robotar i framtiden ersätta bin? Vill vi faktiskt ha det så?
Ekonomin och ekologin
Så hur ska man göra? Nerväxtrörelsen förespråkar krympande ekonomi och lägre materiell levnadsstandard eftersom tillväxten gått ut över naturens bärkraft. Andra föredrar ekonomipolitiska styrmedel eftersom det inte är tillväxten i sig utan dess ohållbara bas som måste åtgärdas.
Ekonomiprofessorn Sixten Korkman sade nyligen att det är klart enklare och mer realistiskt att nyttja marknadsekonomiska mekanismer än försöka ställa om hela det ekonomiska systemet. Miljöminister Kimmo Tiilikainen (C) har sagt att ekonomin måste anpassas till ekologins gränser och inte tvärtom, dock utan att lansera konkreta initiativ.
På klimatsidan kan man tjäna pengar på att hejda klimatförändringen, miljöteknik är en tillväxtbransch.
Systemet för utsläppshandel är ett marknadsekonomiskt verktyg som kan fungera (fast det fungerar
Kan robotar i framtiden ersätta bin? Vill vi faktiskt ha det så?
dåligt för närvarande). Vissa politiska styrmedel är för all del misslyckade, rentav kontraproduktiva, och takten är otillfredsställande, men en omställning pågår trots allt. Ekonomin håller på att överge den fossila energin som bas, finansströmmarna går från kol till sol.
Kunde man också tjäna pengar på att hejda förlusterna av biologisk mångfald? Nationalparker sägs bringa mer intäkter än de kostar, och lite pengar från naturturismen kan vikas för miljöarbete, men ingen har veterligen gjort några stora klipp.
Att utan kortsiktiga ekonomiska incitament impregnera biologiska mångfaldsmål i all verksamhet känns därför hopplöst. Men hjulet behöver kanske inte uppfinnas på nytt. Då de två miljökriserna är så närbesläktade, vore det inte rimligare att införliva mångfaldsmålen i klimatpolitiken, så att det ”klimatsmarta” också är generellt ”miljösmart”?
Typ att inte tanka palmolja i bilen, att inte odla grödor för energibruk, att förutsätta ekologisk hållbarhet av allt jord- och skogsbruk, att förbjuda bekämpningsmedel som dödar pollinerare. Professor Janne Kotiaho vid Jyväskylä universitet, som var med om att skriva IPBES-rapporten, föreslår att miljöskadan ska räknas in i priset så att miljövänliga produkter blir billigast för konsumenten.
”Inte mitt problem”
Regeringens senaste gåvor till naturen är Hossa nationalpark och 10 miljoner euro till Metso-programmet för frivilligt skogsskydd. Det är smulor i skuggan av de risker bioekonomin medför för den biologiska mångfalden.
Ska Finland ta mångfaldsutmaningen på allvar gäller det, som den världsberömde ekologen Ilkka Hanski brukade poängtera, att fokusera på hur vi handskas med all den oskyddade naturen. Ingen nationalpark kan kompensera för ohållbart skogsbruk. Också bioekonomin måste kravmärkas och hålla sig inom de ekologiska gränser som Kimmo Tiilikainen talar om.
Så varför leder IPBES-rapporten inte till omedelbara åtgärder och ett systemskifte? Enligt Sixten Korkman beror det på att nationell politik med fyraåriga valperioder inte löser globala problem som sträcker sig över årtionden. Den som vill bli omvald av några tusen väljare fattar inte impopulära beslut för hela världens bästa.
En annan orsak är att biodiversitetskrisen är svår att uppfatta till exempel i Finland, om man inte aktivt observerar naturen och förändringar i den, och det gör rätt få människor. Noterar man inte att ladusvalorna minskar ser man knappast kopplingen till pollinerarna, jordbrukets hållbarhet eller livsmedelssäkerheten. Hotbilder som brist på rent vatten känns avlägsna i de tusen sjöarnas land.
Vi som konsumerar ihjäl naturen behöver inte betala för det. No- tan faller på folk i fattigare länder och kanske på våra barn. Klimatångest är ungdomens problem.
Vem ska då lösa biodiversitetskrisen? Politiker brukar säga att ”också du kan göra något för miljön”. Det är bekvämt att lägga ut ansvaret på allmänheten.
Det är också behändigt att avfärda till exempel en nationell flygskatt med behovet av internationella överenskommelser, för en global flygskatt kommer aldrig. Men biodiversitetskrisen förutsätter krafttag, allt från skatteväxlingar till regelrätta förbud. En dag vegetariskt i skolan, lite skräpplockning på stranden och förbud mot sugrör är prima initiativ, men småpotatis då vi behöver ett systemskifte.
Och när miljöfrågorna kommer an på oss konsumenter är vi mästare på att fly ansvaret. Enligt Yles enkät från i vintras anser hälften av finländarna att politikerna bär det huvudsakliga ansvaret för att lösa klimatkrisen.
Enligt en enkät som företaget Estrella låtit göra oroar sig finländarna för klimatförändringen, men det syns inte i konsumtionen. Vi anser att företagen och den offentliga sektorn ska se till att naturresurser nyttjas hållbart. Bara 22 procent tror sig kunna påverka klimatförändringen.
Vanda Energis enkät visar att merparten av finländarna under 30 år anser att det av miljöskäl är mycket viktigt att sopsortera, men att många av dem struntar i det för att det är ”jobbigt”.
Enkäterna avslöjar att vi nog anser att miljöfrågor är viktiga, men att någon annan ska lösa dem. Det kan förklara varför klimattåget skyndar långsamt och biodiversiteten befinner sig i fritt fall.
Artikeln bygger delvis på seminarier som Ympäristötiedon foorumi, Miljöministeriet och statsrådets kansli ordnade i maj.