En lång utflykt i Sibirien
Hade KGB verkligen en stor köttkvarn i fängelset i Tallinn för att mala ner fångar som dött under förhören? Ingen vet säkert. Men de mest förfärliga saker händer i dag, så varför skulle de inte ha hänt under sovjetockupationen i Estland? säger den estnisk
– Morfar för sin del var det självständiga Estlands charge d’affaires i Köpenhamn på 1930-talet, men hade ingen aning om Molotov-Rippentrop-pakten. Och vips var hela familjen på väg till Sibirien i boskapsvagnar, mormor och mamma klädda i Schiaparelli och Chanel. Det blev en lång utflykt, nästan 15 år, säger den estniska författaren och filmmakaren Ilmar Taska.
– KGB förnekade förstås det där med köttkvarnen, de påstod att det var en papperskvarn. Men den var väldigt stor, och det fanns rester av släckt kalk på den. Folk dog under förhören och att göra sig av med lik mitt i stan är inte så lätt, det behövdes alla slags faciliteter, säger Ilmar Taska.
Han är en mycket verserad och elegant man som omtalar köttkvarnar och dushegubkor – mobila gaskamrar i lastbilar – i mild konversationston. Kring de hemskaste detaljer förnims den speciella ironi och dystra humor som ester och andra hårt prövade folk ofta utvecklar.
Taskas roman Pobeda 1946 är kliniskt gastkramande, med ett thrilleraktigt sug från avgrunden som läsaren anar långt före romanpersonerna. En liten pojke bor med en nervös mamma och en dyster pappa som tillbringar all sin tid inomhus bakom fördragna gardiner. Hemma är det tråkigt, pojken går ut för att leka busschaufför på vedstapeln. Och så kommer det en bil, otroligt stilig, glänsande ny, och ur den stiger en farbror som inte bara är cool och spännande utan också vänligt intresserad av vad pojken har att säga... Problemet är bara att pojken inte borde säga just någonting, för i Estland 1946 finns så många farliga hemligheter. Särskilt allt som finns eller sägs hemma är superhemligt, men strax har pojken en gemensam bilhemlighet med den snälla farbrodern och då känns det naturligt att dela med sig av sina egna.
Till Sibirien i Schiaparelli
Ilmar Taskas föräldrar deporterades, var för sig, till Sibirien efter att Sovjetunionen ockuperat landet 1941.
Det Ilmar Taska lärt sig genom sin familjs historia är att vår civilisation och trygghet kan vara väldigt skör, och att saker och ting kan förändras mycket snabbt.
– I sin ungdom träffade min pappa en dag en gammal skolkamrat på gatan. Hon sa ”Så roligt, var bor du? Jag kanske tittar in nån dag!”, men det blev inte hon som strax knackade på utan KGB, säger Ilmar Taska.
– Morfar för sin del var det självständiga Estlands chargé d affaires i Köpenhamn på 1930-talet, men hade ingen aning om Molotov-Ribbentrop-pakten
och vad det skulle innebära för honom och för Estland att Sovjetunionen och Tyskland delade upp Europa mellan sig. Och vips var hela familjen på väg till Sibirien i boskapsvagnar, mormor och mamma klädda i Schiaparelli och Chanel. Det blev en lång utflykt, nästan 15 år.
Under två dagar i juni 1941 deporterades 10 000 ester till Sibirien. Sen kom den tyska ockupationen, och tre år senare var det dags för Sovjetunionen att ta över igen, med nya deportationer. De som blev kvar lärde sig med en gång att vad som helst kan hända, en lärdom som lever kvar än i dag och som präglade Ilmar Taskas uppväxt.
Taskas föräldrar träffades på arbetsläger och bildade familj, ”en vacker sibirisk romans, fast jag undrar hur de tänkte när de skaffade barn, men det var väl en del av förälskelsens förlopp”. Ilmar Taska föddes i maj 1953, bara några månader in i den poststalinistiska sovjetverkligheten.
– Efter Stalins död 1953 började de sen rehabilitera folk och skicka hem dem, ”Oj förlåt, det var ett misstag!” – nåja, morfar och farfar var döda men tiden går fort för de levande, 15 år hit eller dit... Föräldrarna återvände till Tallinn i december 1955 med mig i bagaget, och vi bosatte oss på en liten iskall glasveranda.
Ett liv fyllt av faror
Livet i det ockuperade Estland var fortfarande fyllt av faror och hemligheter, ”ett mycket spännande och intressant liv som var lätt att skriva om i thrillerform”, säger Taska. Den man var och det man talade om hemma fick inte avslöjas i skolan och bland kamraterna, vem som helst kunde vara en angivare och det var alltid bäst att inte sticka ut på något sätt. Att prata bredvid mun, som den lilla pojken i romanen, kunde leda till fruktansvärda tragedier.
– Jag blev aldrig själv angivare, men rädslan fanns hos mig också, jag fick höra så mycket om hur farligt det var att berätta saker, allt intressant och spännande som det talades om hemma skulle man absolut hålla tyst om. Föräldrarna sa att det var bäst att inte ens tala om var jag var född, och det var jättesvårt att ljuga om saken när en lärare frågade. ”Utanför stan... en bit bort... utanför landsbygden...” Också bland lärarna fanns de som var satta att spionera på oss och kontrollera elevernas mentalitet, särskilt i gymnasiet.
Ilmar Taskas 94-åriga mor talar än i dag om hur det kändes på den tiden, säger han.
– Varje gång man sa hejdå åt en närstående som gick ut genom dörren visste man att det kunde vara farväl för gott, varje gång man sågs igen var en glad överraskning. Men samtidigt levde ett absurt hopp om räddning.
– Mamma var född i Paris och skrev otaliga brev till alla möjliga instanser i Frankrike för att åberopa sin rätt till franskt medborgarskap. Breven hamnade förstås i KGB:s sopor men det visste hon först efteråt. Folk hoppades på allt möjligt under den ryska ockupationen, ”de vita båtarna” som skulle komma och rädda Estland och så vidare. På 1960-talet kom Chrusjtjov-periodens töväder och båten Georg Ots men den förde bara med sig lite turister över Finska viken.
Under förtrycksåren byttes en tredjedel av Estlands befolkning ut – ester dödades, deporterades eller flydde utomlands, och människor från hela stora Sovjetunionen strömmade in i landet i hopp om en bra framtid i det relativt välmående Estland, ”med lite trevligare butiker och snyggare gator”. I romanen får pojkens moster, operasångerskan, plötsligt dela sitt lilla hem med en familj från Centralasien. Men vad gör man av en sådan historia, som skurit sönder familje- och vänskapsband genom avsiktligt och ofrivilligt angiveri, svek och död och lidande? Det måste ju sätta sina spår hos människor i hur många generationer som helst. – Historien har lärt oss att vi ingenting lär oss av den. Men kanske vi kan lära oss någonting av litteraturen? Författare som Ene Mihkelson, Imbi Paju, Sofi Oksanen och jag kanske kan lära läsaren någonting – ge en bild av hur det var och en liten varning om hur det kan gå, säger Ilmar Taska.
Imbi Paju skriver essäistisk sakprosa, Ene Mihkelson har skrivit en roman som uttrycksfullt nog i finsk översättning heter Ruttohauta – det nära förflutnas brott och olyckor som en pestgrav vars stank och smittofara präglar förhållandet mellan nära släktingar.
– Om min bok går att läsa som en spännande bladvändare är det bra, men jag hoppas den också väcker tankar – om familjen, historien, förhållandet mellan människa och stat och vilka kompromisser vi gör i livet. Vi behöver inte direkt sälja varandra, men vad kostar vår konformism i dag? Och vi behöver ta itu med vårt kollektiva undermedvetna, säger Taska.
Alla var förlorare
Ett problem var sedan att när tiderna i Estland blev bättre fanns förövarna – angivarna, fångvaktarna, förhörsledarna – kvar bland sina offer för de var ju landsmän, ester som valt medlöperiet i stället för flykten, motståndet eller kurandet i hopp om att inte bli uppmärksammade.
– Alla i det sovjetiska systemet var förlorare. KGB-mannen i sin vackra bil kanske går samma öde till mötes som så många andra av den första generationens estniska kommunister, som först utnyttjades och sedan dödades. Totalitära system äter upp alla. Molotov som signerade den där pakten och beseglade Estlands öde var inte heller oberörbar, hans hustru fängslades och han fick leva många år på tå. Stalin själv sade att var man en del av nomenklaturan, den av partiet tillsatta eliten, fanns det bara två vägar vidare – befordran eller fängelse. Är man redan general så hur stiger man då i graderna? undrar en av personerna i min bok. Skall han bli gud eller ängel?
Genom den springan av tvivel lyckas en av bokens personer slinka ut ur landet, för att förenas med sin älskade i London.
Gift i Sverige
Ilmar Taska för sin del kom ut i världen från den ännu hårt slutna sovjetrepubliken Estland tack vare en lista som Sveriges dåvarande utrikesminister Karin Söder och Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev i slutet av 1970-talet gjorde upp. På den fanns personer som skulle ges utresetillstånd från Sovjetunionen i familjeåterföreningens tecken. I Sverige fanns förutom en stor estnisk diaspora också den svenska kvinna som den unga Ilmar Taska hade gift sig med.
– Äktenskapet varade tyvärr inte för evigt men vi är fortfarande goda vänner, säger Ilmar Taska på oklanderlig svenska.
Under 1980-talet bodde han i Sverige i några år och gjorde program för Sveriges radio och tv: Grannland Estland och tillsammans med ljudkonstnären Peter Mayer det avantgardistiska programmet Nattövningar (1985). Sedan kom han att arbeta som regissör, producent och manusskribent i USA i många år. Efter att Estland blev självständigt återvände han hem och grundade landets första privatägda tv-kanal.
Gentemot både Finland och Sverige hyser han varm affinitet, försäkrar han älskvärt – uppvuxen som han är med både vår gamla reklam-tv (sändningarna kunde ses i Tallinn) och Astrid Lindgren, en av de västförfattare som (i modifierade översättningar) var tillgänglig i Sovjetunionen.
– Kulturellt har vi så mycket gemensamt med Norden. Estland och Finland var väldigt lika ännu på 1930-talet. Vi har glömt det, men fundera på vad som hade hänt om Sovjetunionen hade blivit ännu lite större? I stället gick det som det gick och i 50 år befann sig våra länder i skilda världar.
I dag befinner vi oss i samma globaliserade värld och har rätt bra koll på varandra igen, inte minst tack vare all informationsteknologi. Men för någon som är uppvuxen i en stat där myndigheterna rutinmässigt ångade upp sina medborgares brev, läste dem och klistrade igen kuverten på nytt innan posten delades ut ter sig vår generositet med allehanda data rörande naiv.
– All denna teknologi gör vårt liv så genomskinligt, vare sig vi lägger ut bilder av våra förehavanden på Facebook eller spelar Pokemon Go. Tänk så lätt vilket barn som helst kan förvandlas till en ofrivillig spion! Så länge du lever i en demokrati i Skandinavien eller största delen av EU gör det här ingenting – men information kan också lagras och vem vet vad som händer om fem år eller tio? Som sagt, saker kan hända så väldigt snabbt. Intervjun gjordes när Ilmar Taska var i Helsingfors för att medverka i festivalen Helsinki Lit i maj.