Ny bok om företagarens hårda vardag
I mediehajpen kring framgångsrika entreprenörer glöms det lätt att nio av tio uppstartsföretag misslyckas. I sin bok berättar Asmo Saloranta om den hårda verkligheten som företagare och hur hans lovande idé slutade i konkurs.
I en tid när framgångsrika entreprenörer har närmast rockstjärnestatus glöms det lätt att nio av tio uppstartsföretag misslyckas. I sin nya bok skildrar uleåborgaren Asmo Saloranta den hårda verkligheten som företagare och hur hans lovande idé slutade i konkurs.
2015 skrev HBL om uleåborgaren Asmo Saloranta som besökte Slush för att pitcha sin företagsidé, en brandsäker och energisnål mobilladdare. Konceptet var enkelt men genialt, och ingen hade ännu patenterat det.
Laddaren fick medieuppmärksamhet världen över, företaget Asmo Solutions tog in miljoninvesteringar och genomförde lyckade gräsrotsfinansieringskampanjer.
I torsdags kom Saloranta ut med sin bok Asmo: No Exit där han berättar om livet bakom kulisserna i uppstartsvärlden och om hur hans lovande företagsidé slutade i konkurs. Vad var det som hände?
– Vid tiden för Slush 2015 var Asmo Solutions i stort sett ett enmansföretag där allt gjordes med hjälp av underleverantörer. Som villkor för att ge mer pengar krävde investerarna att jag skulle samla ihop ett team med projektchef, marknadsförare, försäljare och så vidare. Men det var svårt att locka folk till ett företag som inte kunde betala an- nat än med egna aktier, säger Saloranta.
Han lyckades engagera Marc Dillon, som nyligen hade lämnat Jolla, att ersätta honom själv som vd, och tillsammans byggde de upp ett proffsigt team. Från investerarna kom pengar och i skrivbordslådan fanns idéer till nya produkter.
Saloranta hade en stark övertygelse om att mobilladdaren skulle tillverkas i Finland. I bakgrunden fanns en gnutta idealism men också en tanke om att få positiv synlighet – det här var en tid när Nokia och Microsoft sade upp tusentals anställda.
Nya motgångar
Tillverkning körde i gång i Joensuu. Men små, oförutsedda problem började genast dyka upp, både i själva produkten och i tillverkningsprocessen.
– Det var ständigt någonting som måste ändras och varje ändring kostade pengar. Till slut hade tillverkningskostnaden fördubblats och varje laddare såldes med förlust. När det första partiet hade levererats hade vi inte råd att beställa mer.
Trots bakslaget hade laddaren hunnit få synlighet och öppnat dörrarna till marknaden. Därför var företaget fast beslutet att gå vidare med nästa produkt. Den här gången skulle tillverkningen ske i Kina. Men när man bad om offerter kom nästa chock.
– Vi räknade med ett parti om 10 000–20 000 exemplar, men tillverkarna ville inte ens ge offerter på så små mängder. Så vi försökte med 80 000–100 000 exemplar, men också här visade det sig att tillverkningen skulle bli för dyr – vinsten per såld laddare skulle bli alltför liten för att verksamheten skulle vara lönsam.
Så man avskrev den idén. I stället beslöt företaget satsa på mobiltillbehör, som hörlurar och extrabatterier, designade av kända nordiska formgivare.
– Den första som tog sig an uppgiften var Eero Aarnio. Efter en lång väntan kom Aarnio med ett förslag till en mobilladdare.
Teamet kände att de hade fått nog av mobilladdare, men beslöt ändå – utan större entusiasm – att gå vidare. Prototyper beställdes för att pejla marknadens intresse. Det visade sig vara minimalt.
– Då var jag helt utbränd. För första gången på flera år tog jag semester och försökte att inte tänka på jobbet.
Efter semestern samlades teamet
Vid tiden för Slush 2015 var Asmo Solutions i stort sett ett enmansföretag där allt gjordes med hjälp av underleverantörer. Asmo Saloranta
igen och fick grönt ljus från investerarna att gå vidare med planerna. Men det fanns väldigt mycket ”om” och ”kanske” i planerna. Saloranta insåg att han egentligen inte trodde på idén och inte skulle vara beredd att satsa egna pengar. Också de andra i teamet ansåg att om de inte trodde på projektet till hundra procent så var det bäst att lägga av.
– Vi hade haft ett toppteam, men entusiasmen hade falnat. Vi beslöt avveckla företaget på ett snyggt sätt och började realisera egendomen för att betala skulderna. Men pengarna täckte inte skulderna och en konkurs var oundviklig.
Då hade företaget sju anställda och många underleverantörer.
Skrivandet var terapi
Tiden som entreprenör blev en tung erfarenhet för Saloranta och gav honom personliga skulder på 65 000 euro. Men han ångrar sig inte.
– Jag gav allt i fyra-fem år. Men just det känns bra, för jag vet att jag gjorde vad jag kunde. Det har tagit lång tid att återhämta sig, men det går bättre och bättre hela tiden.
Saloranta säger att bemötandet från myndigheter och samhället överlag har varit sakligt efter konkursen. Att skriva boken har fungerat som terapi. Han hoppas också att den ska tjäna som lärobok för blivande entreprenörer så att de undviker fällor han själv gått i.
Trots sina erfarenheter uppmuntrar han dem som vill bli företagare. I dag reser han runt och föreläser på företagarevenemang och för studerande.
– Budskapet är att våga förverkliga sina drömmar, men det behöver nödvändigtvis inte vara att starta ett företag.
Ingen glamour
I boken vill Saloranta visa på en verklighet som sällan syns i mediehajpen kring succéföretagen. Det är ett känt faktum att nio av tio uppstartsföretag misslyckas, men det är inte den sidan som syns bland laserljusen och technomusiken på Slush.
– Men kanske är det bra att det finns så mycket galenskap och naivitet i uppstartsvärlden. Annars skulle ingen våga pröva på någonting nytt.