Det är farligt att gå bort sig i sin egen story
Hur känns det att ha skrivit en nyhet baserad på en lögn? undrade en spydig twittrare efter att det kom fram att Arkadij Babtjenko, som jag hade skrivit en minnestext om, lever.
Det kan jag säga på en gång: man känner sig som en jubelidiot. Men det är inget man kan ångra eftersom det inte fanns någon anledning att tvivla på att mordet hade skett. Babtjenko hade blivit hotad till livet flera gånger och listan på mördade ryska journalister sedan början av 1990-talet är lång. Att den ukrainska statsledningen har visat prov på stor inkompetens är ingen nyhet, men att de skulle ljuga om en sådan sak hade jag inte trott.
Jag hade fel. Än en gång i detta yrke och i denna tid av ständiga rökridåer.
Vissa anser att vi nu enbart ska vara glada över att Babtjenko lever. Personligen är jag mer än glad. Hans böcker om kriget i Tjetjenien är moderna klassiker. Men jag kan inte göra mig kvitt känslan av djup olust.
När nyheten om mordet på Babtjenko kom kände jag ett fruktansvärt sug i magen, en känsla av déjà-vu. Jag fick en flashback av februarinatten 2015 när telefonen plingade till: Ubili Nemtsova, de har dödat Nemtsov, stod det i meddelandet. Ett mord som inte var oväntat, men ändå ofattbart.
Nu hade det alltså skett med Babtjenko. Trodde vi.
När vi följande dag plötsligt nåddes av nyheten att det hela var en iscensättning slogs jag också av déjà-vu, fast på ett annat plan. Det bekanta var känslan av att bevaka en nyhetshändelse utan att egentligen veta vad det är man bevakar. Så känns det ofta för mig när jag skriver om giftskandalen med Sergej och Julija Skripal – att det finns omständigheter som inte bara en utan flera sidor döljer och som är väsentliga för att man ska förstå vad det är man bevakar.
Som Rysslandskorrespondent blir man tvungen att gå en ständig balansgång. Man måste vara skeptisk mot allt men samtidigt inte förlora sin tro på att sanningen finns. Går man i fällan att se Putin i varenda buske förlorar man greppet om vad som pågår. Gör man misstaget att underskatta den bottenlösa cynism som styr i Kreml hamnar man också fel.
Det här är första gången jag har rapporterat om ett mord som visade sig vara iscensatt. Men det blir eventuellt inte den sista. Utrikespolitik har alltmer börjat handla om vem som lyckas ta täten som manusförfattare, inte om vem som är beredd att ta risker för att nå en kompromiss.
Jag känner kloka, insatta personer i Kiev som kritiserar sin regering för att den är korrumperad, men anser att pr-kampanjen kring Ukraina som demokratins utpost i det forna Sovjetunionen fortsatt ska prioriteras. Vi klarar oss inte utan hjälp från väst, säger de.
Det är sant. Men storyn kring ett land är inte samma sak som tillståndet i landet.
Det är mycket farligt att gå bort sig i sin egen story.
Vissa anser att vi nu enbart ska vara glada över att Babtjenko lever. Personligen är jag mer än glad. Hans böcker om kriget i Tjetjenien är moderna klassiker. Men jag kan inte göra mig kvitt känslan av djup olust. ANNA-LENA LAURéN Korrespondent i Moskva