Operakvinnor gestaltar mansgrisar
Sibelius-Akademins sångstuderande framförde en egen #metoo-influerad kommentar till provsjungningen.
Musikteaterrecension
Musikteater
Casa Naisia På scenen iris Hernandez-toppari, sanna iljin, Aurora Marthens, elisaveta rimkevich, Heta sammalisto-Muhonen, sång. Niina ranta, piano. regi Martina roos, ljus Jukka Kolimaa, ljudeffekter Jon-Patrik Kuhlefelt. sibelius-Akademins sångstuderande i Musikhusets sonoresal 1.6.
Huvudrubriken Nytt musikaliskt berättande – ny musikteater gav ingen som helst fingervisning om vad man kunde vänta sig av kvällen. Det enda som stod klart var att det rörde sig om ett sceniskt slutarbete för sångstuderande på kandidatnivå.
Föreställningen Casa Naisia bygger på ett manus som arbetsgruppen själv har arbetat fram under ledning av Martina Roos. Den mångbottnade titeln syftar på att alla på scenen, en pianist och fem sångerskor, är kvinnor. En kulturförening i Bortre Tölö skall sätta upp en sommaroperaföreställning och alla sångerskor förväntas gå igenom samma mangel vid provsjungningen.
Första intrycket är att föreställningen är studentikos och inåtvärmande så det förslår – som om man främst riktade sig till andra musikstuderande, som kan relatera till debatter om huruvida det är ädlare att sjunga teman ur Parsifal eller Titanic, eller om graden av substans i Saariahos L’amour de loin. Speciellt när man får titta på när operasångerskor dryftar operasjungandets ädla konst understryks den branschspecifika referensramen mer än nog.
Men ju längre kvällen lider, desto tydligare blir det att pjäsen i vidare bemärkelse är en kommentar till #metoo-debatten i operavärlden. För även om sångerskorna kan te sig nojiga när de speglar sig inför provsjungningen, när de experimenterar med geléhallon som bröstförstorare och dryftar hur många knappar som skall vara knäppta eller hur långt ner man måste böja sig för att ådra sig största uppmärksamheten inför juryn, blir det snart tydligt att allt inte handlar om unga kvinnors upplevda förväntningar utan i lika hög grad om faktiska.
Senast när sångarna framträder i byxroller och illustrerar arketyperna av män i juryn kan publiken både skratta och känna sig besvärad på en och samma gång. Här finns männen som vill tafsa, som helst rekryterar femtonåringarna, de som vill förnedra och förringa, de som är genuint ointresserade och hellre vill gå på öl, de despotiska regissörerna och de som är för blyga för att ta bladet från munnen, trots att de i princip är helt fiffiga.
Även om man kommer att sakna en sund mansgestalt bland alla mansgrisarna, skall det medges att många av karaktärerna var tagna på kornet, så inte minst Sanna Iljins demonregissör.
Musikaliskt lämnade föreställningen däremot en hel del att önska. Av ett slutarbete av sångstuderande på kandidatnivå kunde man i och för sig vänta sig att programmet i någon mån skulle likna sillsalladen under en elevkonsert, men med ett tjugotal utdrag ur alla de populäraste opera- och musikalnumren blev helheten alldeles för enerverande för att man på riktigt skulle kunna njuta. Det var lite som att lyssna på Classic Radios oändliga räcka av osammanhängande stumpar. Eller som att lyssna på när någon annan snabbspolar genom Spotify-höstacken för att hitta rätt låt.
Trots att jag personligen hoppas att musikteatergenren inte i nämnvärd utsträckning utvecklas i just den här riktningen, var den här föreställningen på sitt sätt ändå helt rolig, speciellt som flera av ariorna hade fått nya texter. Av sångarna på scenen var Sanna Iljin, Aurora Marthens och Heta Sammalisto-Muhonen kanske längst hunna och definitivt värda att hålla ett öga på för framtiden, men också Iris Hernandez-Toppari och Elisaveta Rimkevich gjorde väl ifrån sig, liksom pianisten Niina Ranta som hanterade alla stilar lika flinkt.