John-Erik Jansén
i ledaren
De nya tullarna ska stöda USA:s egen industri. Men följderna för USA kan tvärtom bli negativa. I längden kommer USA inte längre att ses som en trygg ekonomisk omgivning med förutsägbart regelverk.
För att försöka förstå logiken bakom president Donald Trumps beslut att införa nya tullar på stål och aluminium från Kanada, Mexiko och EU kan det vara värt att stanna vid ett Twittermeddelande från Trump i början av mars.
Innehållet i meddelandet är att USA förlorar många miljarder dollar i handeln med praktiskt taget alla länder man handlar med. Då är det bra med handelskrig, det är enkelt att vinna dem, och vinsten man gör är stor.
EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström förhandlade in i det sista med USA:s handelsminister Wilbur Ross. EU:s ståndpunkt har hela tiden varit att man kan förhandla om handeln, men inte så länge hotet om tullar är i kraft. En antydan om förhandlingsklimatet får man då Malmström beskriver samtalen som ”väluppfostrade”, men samtidigt säger att hon kanske sparar de närmare detaljerna till sina memoarer.
Ross säger för sin del att alltsammans bara är tjafs, alla familjer grälar, och tullarna är så låga att de knappast märks.
Att stål och aluminium blir dyrare i USA, och amerikansk whiskey, jeans och motorcyklar på motsvarande sätt blir dyrare i EU ifall unionen som väntat inför de svarstullar man har planerat är ännu inte någon allvarlig chock, och knappast heller något handelskrig.
Men det som är mest oroande är att åtgärderna kan trappas upp tills de på allvar hotar både världshandeln och tillväxten. USA har ju också hotat Kina med strafftullar, men lagt dem på is tillsvidare. Strafftullarna riktade mot EU och grannarna Kanada och Mexiko betyder att USA kan dras in i konflikter med sina tre största handelspartner.
Donald Trump har inte heller signalerat att han skulle nöja sig med det här. Han har startat en undersökning av den amerikanska bilimporten, och enligt tyska uppgifter ska han ha sagt åt Frankrikes president Emmanuel Macron att han vill ha bort varenda Mercedes från Femte avenyn i New York.
Inte att undra på att Tyskland som är motorn i EU:s ekonomi ser mycket allvarligt på strafftullarna. Den tyska industri- och handelskammaren har redan skrivit ned sin tillväxtprognos med en halv procentenhet, det motiverar man med att konflikten med USA skapar osäkerhet för de tyska företagen. EU:s åsikt är att tullarna bryter mot världshandelsorganisationen WTO:s regler, och man har hotat att föra frågan till juridisk prövning i WTO.
Men ett element i USA:s handelspolitik under Donald Trump är att tona ned WTO:s betydelse. Dessutom har USA bromsat tillsättandet av nya domare till WTO:s system för att lösa tvister. Det hotar att förlama hela systemet. President Trump skulle knappast heller låta sig påverkas av ett fällande utslag i WTO.
Strafftullarna är avsedda att stöda USA:s egen industri. Men följderna för USA:s ekonomi kan tvärtom bli negativa. Motåtgärderna gör amerikanska produkter dyrare, EU har dessutom riktat in sig på varor som tillverkas i områden där stödet för Trump är starkt.
På längre sikt betyder den ensidiga åtgärden att USA inte längre uppfattas som en trygg och stabil ekonomisk omgivning med ett förutsägbart regelverk. Det dämpar företagens vilja att etablera sig och investera på den amerikanska marknaden.
USA:s nuvarande ledning har igen visat att den inte bryr sig om gemensamma regler och gamla allianser. Landet blir alltmer opålitligt i det internationella umgänget. Redan Trumps utgångspunkt att USA är en förlorare i världshandeln är orimlig, landet skulle knappast vara rikast i världen och de amerikanska företagen skulle knappast vara globala jättar om påståendet skulle vara sant.
Trumps ensidiga ”Amerika först” håller i snabb takt på att isolera landet och urholka dess globala inflytande. Det är ett väldigt högt pris för att Trump inte ska behöva se tyska lyxbilar i sitt grannskap.