En kritiker av maktkoncentrationen
En levnadsteckning om den finländska populismens anfader har inte skrivits tidigare. Då det nu har skett hade det varit spännande om författaren mer hade reflekterat och spekulerat över hur Veikko Vennamos personliga historia hänger samman med hans politiska övertygelse och stil.
FACKLITTERATUR
Aarni Virtanen: Veikko Vennamo: Mies ja hänen puolueensa. Arthouse, 2018
Taistoismen och vennamoismen är två finländska politiska 1970talsföreteelser namngivna efter sina karismatiska förgrundsgestalter. Stalinisten Taisto Sinisalo fick låna sitt namn till den sovjettrogna kommunistiska partifalangen, medan den för västeuropeiska förhållanden säregna finländska populismen bär den karismatiske och stridbare partientreprenören Veikko Vennamos (1913– 1997) namn.
Taistoismen har rönt ett större litterärt intresse, bland annat då de aktiva inom den radikala vänstern själva dokumenterat rörelsen.
Det är förvånande att en levnadsteckning om den finländska populismens anfader inte skrivits tidigare. Fil.dr Aarni Virtanens biografi Veikko Vennamo. Mies ja hänen puolueensa är ett mycket välkommet bidrag till den politiska historieskrivningen.
Vennamoismen är en väsentlig aspekt av den finländska politiska kulturen. Flera än i dag allmänt kända och ofta använda politiska termer och metaforer från Veikko Vennamos penna som ”Kyllä kansa tietää”, ”Rötösherrat” och ”Unohdettu kansa” uttrycker centrala populistiska antietablissemangsidéer.
Politikerna kritiseras för att de varken lyssnar och respekterar sina väljares åsikter och värderingar, eller har insikt och kunskaper om medborgarnas levnadsvillkor. Folket upphöjs som kompetent, kunnigt och dygdigt, vilket ställs i motsats till politiker, byråkrater, experter, medier som håller folket för oinformerat.
Populismens löfte om folkets återupprättelse med en ledargestalt med förmåga att uttrycka folkets vilja har varit en återkommande lockelse i den finländska politiken. Från folklig konservativ småbrukarprotest i Finlands Landsbygdsparti med rötter i 1960talets modernisering och urbanisering fick populismen genom Sannfinländarna under 2000talet en renässans som en motkraft till globaliseringens och den europeiska integrationens förespråkare.
Nödvändigt avstånd
Det är ingen lätt uppgift att närma sig en av de mest mytomspunna fin ländska politikerna och det är kanske ingen tillfällighet att väntan varit lång. För tre år sedan utkom den första levnadsteckningen över Georg C. Ehrnrooth, som ledde Konstitutionella högerpartiet: Yksinäinen Ehrnrooth av Riku Keski-Rauska. Ehrnrooth var i likhet med Vennamo en omstridd och legendarisk politisk outsider i det av utrikespolitisk konsensus präglade och av president Urho Kekkonen dominerade efterkrigstida politiska landskapet.
Ett tidsmässigt avstånd är kanske nödvändigt för att befria kontroversiella politiker från samtidens både fördömande och förlöjligande beskrivningar. Även tillgången till nytt arkivmaterial är naturligtvis av betydelse.
I den kronologiskt upplagda biografin beskrivs Veikko Vennamos politiska gärning från partibildare och ledare för Finlands landsbygdsparti, som en stridbar och utfryst oppositionspolitiker till motsträvig backbencher då sonen Pekka Vennamo som partiordförande tog partiet in i regeringen under 1980talet. Skildringen fångar väl upp och kontextualiserar insiktsfullt Veikko Vennamos politiska levnadsbana.
Å ena sidan opportunismen, konfliktbenägenheten, småsintheten och den auktoritära ledarstilen, som bidrog till att Vennamo sågs som en ”persona non grata” av samtidens politiska ledarskap, samt bidrog till oenighet och splittringar inom det egna partiet.
Å andra sidan, den karismatiska demagogen, skickliga politiska strategen, medietalangen och partiorganisatören, vars retorik kraftfullt slog igenom med det då nya tvmediet och fick väljarna på fötter i förändringens Finland.
Mer parti än person
Trots att boktiteln utlovar en analys av mannen och hans parti har den en avsevärd slagsida till förmån för partiet. Läsningen ger ingen ny förståelse av personen Veikko Vennamo som skulle tränga djupare än de redan kända schablonartade beskrivningarna. Virtanen ger livfulla och delvis detaljerade skildringar av de historiska förloppen och lutar sig i analyserna ofta tillbaka mot sekundärkällor i form av forskning eller politiska kommentarer.
Det hade varit spännande om författaren tagit ut svängarna och reflekterat, till och med spekulerat, över hur Vennamos personliga historia hänger samman med hans politiska övertygelse och stil.
Vennamos antagonistiska personlighet är på ett flagrant sätt reflekterad i den politiska populismens svartvita beskrivningar av vänner och fiender, rätt eller fel, ont eller gott. Beskrivningarna av pappa Veikkos konflikter med sonen Pekka när han som ny partiledare tog Landsbygdspartiet in i regeringen är pregnanta, och påminner om de nu pågående konflikterna mellan far och dotter Le Pen i Front National.
Personen och partiet är sammanflätade på olika sätt. Eller, hur hänger Vennamos politiska uttryck samman med det politiska motstånd och de besvikelser han mötte med i synnerhet Urho Kekkonen som en stän digt åtföljande Nemesis, som gång på gång satte käppar i hjulet för Vennamos politiska ambitioner?
Och, kan inte historiens ljus erbjuda mera mångfasetterade tolkningar av Vennamos politiska ställningstaganden, och populismens roll i det finländska politiska systemet?
Gav mångfald
Vennamo betraktades i det samtida Finland som en rabulist och säkerhetspolitisk risk med sin kritik av hur inrikespolitiken överdrivet underordnades en utrikespolitisk logik dikterad av att säkerställa vänskapliga relationer till Sovjetunionen, eller hans upprördhet över att riksdagen återvalde Kekkonen till president 1973 med stöd av en undantagslag.
1970talet var utifrån både demokratiska och konstitutionella per spektiv ett dunkelt decennium i Finlands demokratiska historia. Vennamos kritik har vissa likheter med den som riktats mot auktoritära tendenser i demokratier.
Man ska naturligtvis vara försiktig med att dra förhastade historiska analogier, men Vennamos upprördhet över det politiska samförståndet – oberoende om det motiverades av övertygelse eller strategiska skäl – kan så här i backspegeln ses som legitim kritik av maktkoncentration och av hur centrala demokratiska spelregler naggades i kanten.
Vennamoismen spelade rollen av en opposition i det allt mer konsensuspräglade Finland under 1970talet, och bidrog på så sätt till större politisk mångfald. Kvaliteten på en demokrati beror även på förekomsten av en granskande opposition.