Lättare nå klimatmålen i avfallsfritt samhälle
Vi kommer nära klimatmålen om vi utvecklar en cirkulär ekonomi kring fyra viktiga råvaror, visar en ny rapport, men utmaningen är stor. – Hela samhället står inför ett systemskifte, säger Sitradirektören Mari Pantsar.
Parisavtalet säger att den globala uppvärmningen ska bromsas till 2 grader, men inget tyder på att omställningen till förnybar energi kommer att räcka till. Vi kan inte fokusera på bara energin, visar en rapport som publiceras i Bryssel i dag.
Det är konsultbyrån Material Economics som på uppdrag av jubileumsfonden Sitra och European Climate Foundation har tagit fram en vägkarta mot tvågradersmålet. Den fokuserar på användningen av fyra centrala material.
– Slutsatsen är att vi behöver en cirkulär ekonomi för plast, aluminium, stål och cement, säger Mari Pantsar, programdirektör vid Sitra.
Analytikerna har räknat ut att vi får släppa ut högst 800 gigaton koldioxid för att hållas på tvågradersspåret till 2100. Av den här ”koldioxidbudgeten” viks högst 300 gigaton för materialproduktion eftersom energi, trafik med mera obönhörligen slukar resten. Rapporten fokuserar på plast, aluminium, stål och cement för att de tillsammans står för omkring tre fjärdedelar av de industriella koldioxidutsläppen.
Fortsätter konsumtionen att öka som väntat skulle utsläppen bara från materialproduktionen överskrida 900 gigaton till sekelskiftet, också med maximal energieffektivitet, visar rapporten. Och även om de här materialen producerades med utsläppsfri energi till 2050 skulle deras utsläpp minska bara till 650 gigaton, vilket är långt över budgeten.
– Därför måste vi gå in för cirkulär ekonomi för de fyra materialen. Annars missar vi Parisavtalets mål, säger Mari Pantsar.
Lyckas vi skapa en cirkulär ekonomi för de fyra materialen skulle det kapa sektorns utsläpp med 3,6 gigaton om året till 2050. Kumulativt skulle utsläppen minska till drygt 400 gigaton till 2100. För att hållas inom utsläppsbudgeten på 300 gigaton behövs dessutom nya processer för materialproduktion.
Rapporten slår fast att en mer cirkulär ekonomi kunde hjälpa EU att mer än halvera sina industriutsläpp till 2050. Det låter behändigt, men:
– En övergång till cirkulär ekonomi förutsätter en massiv omställning i samhället. Vi talar om ett systemskifte, säger Pantsar.
Mer än sopsortering
En första utmaning är att cirkulär ekonomi primärt handlar om att planera materialkretslopp så att avfall inte uppstår, så att den förbrukade produkten enkelt kan fungera som ny råvara. Det är mer avancerat än att sortera sopor och återvinna avfallet.
– Det handlar om att komma åt ineffektiviteten i resursanvändningen, att skapa affärsverksamhet enligt en helt ny modell, säger Mari Pantsar.
I dag är ekonomin lineär, från naturresurs och råvara till produkt, konsumtion och avfall. I morgon ska den vara cirkulär, ”avfallet” blir den nya råvaran. Det har en betydande klimateffekt.
– Tillverkar man aluminium på återvunnet material kräver processen bara fem procent av den energi som behövs om man börjar i gruvan. Det är inte dyrare, men nog svårare.
Den stora utmaningen är ändå inte teknisk. Ett systemskifte skapar vinnare och förlorare. Till de senare hör de som mister jobben till exempel inom gruvindustrin. Det skapar motstånd.
– De som förlorar protesterar alltid ljudligast. Folk är rädda om sina jobb och vissa industrigrenar befarar stora tilläggskostnader. Därför är det ytterst viktigt att övergången blir rättvis, säger Pantsar.
Prislapp eller förbud
Ett systemskifte vore tidskrävande också utan motstånd. Kruxet är att vi har ont om tid. Vi släpper ut ungefär 40 gigaton koldioxid om året. Med den takten förbrukar vi hela koldioxidbudgeten på 20 år. Därför måste vi börja genast.
– Alla förstår att klimatförändringen är allvarlig, men få har insett att det verkligen brådskar, säger Mari Pantsar.
För den rivstart som behövs borde utsläppen prissättas, och slöseri med naturresurser borde kostnadsbeläggas, anser hon, eftersom ekonomiska styrmedel fungerar bäst.
– Alternativet är förbud, och en värld full av förbud är ganska trist, men vi är redan på glid mot en sådan. Finland förbjuder stenkol, EU förbjuder vissa plastprodukter, Tyskland förbjuder dieselbilar. Förbudsvärlden blir verklighet inom tio år om vi inte snabbt sätter ett pris på koldioxid.
EU-kommissionären Jyrki Katainen har sagt att den europeiska industrin kan vinna på att gå in för cirkulär ekonomi – det är också en tanke i EU:s plaststrategi. Han ser alla de nya jobben som uppstår i den cirkulära ekonomin, men Mari Pantsar säger att politikerna också måste tala om den rättvisa övergången.
– Vi måste skapa ett skyddsnät för dem som förlorar sina jobb. Annars kan det gå som i USA, att folk som är rädda för att mista jobbet väljer en president som lovar bevara kolgruvorna, ett löfte han inte kan leva upp till.
Pantsar betonar att ett systemskifte tarvar en smidig politik, om det så handlar om stigar för livslångt lärande eller någon form av basinkomst.
– Det här vill man inte förstå i Finland, att klimatpolitik inte bara handlar om trafikbränslen utan att vi måste lägga om hela vår ekonomi. Vi måste glömma uppfattningen om evig tillgång till billiga naturresurser. Vi måste räkna in de externa effekterna.
Innan rapporten publiceras i dag kan Pantsar ana sig till ett av kritikernas motargument, att ”det kvittar vad det lilla Finland gör”. Hon påpekar att den rikaste tiondelen av världens befolkning, till vilken strikt taget alla finländare hör, står för hälften av världens utsläpp. Om bara den tiondelen halverade sina utsläpp skulle vi nå Parisavtalets mål.
– Därför måste vi alla bidra, och det krävs ingenting omöjligt.
Pantsar hyllar den inhemska stålindustrin och skogsindustrin för att de är globala föregångare i cirkulär ekonomi.
– Här finns hela koncept att sälja.