Signerandets ängslighet och glädje
”Det är vid signeringen som författare och läsare verkligen möts, och genom att författaren rör vid boken och skriver sitt namn förändras bokens karaktär, den är inte längre något massproducerat och utbytbart, den är unik.”
I decennier har jag signerat böcker och det med både ängslan och glädje men först nu har jag sett någon sätta ord på vad signering egentligen är, nämligen en del av litteraturens sociala värde. I en bok som heter Litterära värdepraktiker. Aktörer, rum, platser slås det fast att det finns fem övergripande värdekategorier: stil- och formvärden, kunskapsvärden, emotionella värden, sociala värden och ekonomiska värden.
Signering hör till de sociala värdena och bokbranschen satsar särskilt på dem i dag. Litteraturvetaren Christian Lenemark citerar kollegan Wenche Ommundsen som skrivit om litteraturfestivaler: ”författaren skriver texten, vanligen i upphöjd ensamhet, den överlämnas sedan till förlaget som gör den till en bok som därefter konsumeras av läsare som också de troligtvis är ensamma och tysta när de läser. Författaren kan eventuellt göra sig en föreställning om en läsare, läsaren kan föreställa sig att hon eller han kommunicerar med författaren men i själva verket är kommunikationen indirekt eftersom den förmedlas genom texten. Festivaler strävar efter att låta skapandets och läsandets ögonblick sammanfalla i tid och rum och förändrar därmed upplevelsen.”
Men vid festivaler – och bokmässor som Lenemarks kapitel först och främst handlar om – finns författaren oftast på en scen eller ett podium, avskild från och inte sällan höjd över publiken. Det är vid signeringen som författare och läsare verkligen möts, och genom att författaren rör vid boken och skriver sitt namn förändras bokens karaktär, den är inte längre något massproducerat och utbytbart, den är unik – åtminstone om författaren skriver en dedikation och därmed också läsarens namn.
Men varför är då boksigneringar ängsliga? För att det kan hända att det inte är nån som vill ha ens bok och man riskerar att sitta och känna sig som om man var på skoldans och inte blir uppbjuden. Särskilt besvärligt är det förstås om man sitter ensam bredvid en kollega som har en lång, ringlande kö framför sig. Då är man tacksam för varje aldrig så avlägsen bekant som kommer och säger: “Nån bok tänker jag inte köpa men vi kan ju prata.”
Men ängsligt kan det också bli när man har en lång, ringlande kö och inte hinner prata, inte hinner ställa sina läsare nån mer givande fråga än om deras namn skrivs Christina eller Kristina, Per, Pehr eller Pär. Eller när det handlar om köpare som vill ha en lång, invecklad dedikation som de själva myndigt och samtidigt smått otåligt dikterar.
Och glädjen? Den ligger i alla de signeringar som blivit mänskliga möten, om än aldrig så korta. Mannen som köpt två exemplar av min bok Otrohetens lockelse och med många menande blinkningar skulle ha mig att skriva dedikationer till två olika kvinnor.
Mannen som kom med min bok Om livets mening och med tårar i ögonen ville ha den tillägnad hans fru som dött veckan innan.
Den unga kvinnan som köpt min bok om Fredrika Runeberg och ville få den tillägnad sin dotter som hette Fredrika. När jag frågade hur gammal dottern var svarade hon: ”Sex månader”.
Kvinnan som sa: ”Du har gett mig en insikt” och som på frågan vilken då svarade: ”Att vår generation inte kan slänga rester. Blir det mat över äter vi inte upp den, vi sätter den på små fat och föser in den i kylskåpet och först när den verkligen farit illa kan vi med gott samvete göra oss av med den.”
Jag var besviken, jag hade hoppats på något mer storslaget existentiellt, men blev tröstad när hon tillade: ”Det där tänker jag på varje gång jag öppnar kylskåpet.” Det är inte många som tänker på mig så ofta.