Oppåneråhitådit också språkligt

Ni vet ju alla att det hela tiden kommer in nya lånord från engelskan. Vi lajkar och dilitar och sejvar allt vad vi orkar. Such is life, jag menar sånt är livet, förstås. Det finns också en hel del lite äldre lånord som räls, tejp och vajer. Och många fler.

Men det som vi kanske inte alla dagar tänker på är att lånandet gick åt det andra hållet för sådär 1 200 år sedan. På 800- och 900-talet var det faktiskt skandinaver som styrde och ställde i England, eller på de brittiska öarna, borde jag väl säga. Det var fråga om norska och framför allt danska vikingar som hade erövrat stora delar av landet. Speciellt på östkusten, men också i inlandet. Det här området kallades Danelagen eftersom det var danernas rättssystem som gällde – man måste exempelvis betala 200 marker rent guld om man slog ihjäl någon. Intressant är att det rådde en viss jämlikhet: danskar och britter kostade lika mycket. Mycket demokratiskt.

Det nordiska inflytandet på de brittiska öarna var alltså mycket starkt i flera hundra år. Och engelsmännen, om jag får kalla dem så, lånade in massor av ord. De här orden var ju inte direkt svenska utan fornnordiska. Men vi talar om en tid då de nordiska språken mycket snart skulle gå sina egna vägar. Så fornnordiska och fornsvenska är mycket nära varandra, i stort sett samma språk.

Jaha, och vad var det alltså för ord som engelsmännen lånade av de nya makthavarna? Jag sitter och distansjobbar i Sibbo och råkar se grannens husbondevimpel. Där har vi det första ordet. Det engelska ordet husband betyder i dag make. Men för 1 200 år sedan fanns tydligen inget fornengelskt ord för honom. Alltså lånade man in det fornnordiska husbonde som danskarna använde.

Ett ord för maka, wife, hade man redan, så det behövdes inte. Däremot lånade man in det nordiska ordet barn i formen bairn. De som såg den engelska tv-serien Auf wiedersehenPet kommer kanske ihåg att barnen alltid kallades just bairns, aldrig children eller kids. Och största delen av killarna i serien kom från nordöstra England, närmare bestämt Newcastle eller Tyneside med stark nordisk tradition.

När vi nu talar om familjeord kan vi ju nämna birth, alltså födelse, som är en inlånad version av det nordiska byrdr med samma betydelse. På dagens svenska säger vi ju börd om i stort sett samma företeelse, alltså varifrån man härstammar. Och börd uttalas ju fortfarande nästan som engelskans birth.

Motsatsen till att födas är att dö. Också det verbet lånade engelsmännen av nordborna för 1 200 år sedan. Och sedan dog de alla. Tråkigt nog.