Norska läkare såg krigets fasor på närhåll
Inbördeskrig är inget som går att vaccinera sig mot. Om saker och ting hade sett lite annorlunda ut hade finska inbördeskriget kunnat hända även i Norge, säger den norska journalisten och författaren Morten Jentoft. Han har precis kommit ut med en bok om de norska läkarna i kriget.
Marsmorgon 1918. Nio män står uppställda på en snöig åker. Exekutionsplutonen har börjat skjuta och en av dem som ska avrättas ligger redan på rygg. Två håller på att segna ner.
Längst ut i kanten står en figur i rund skärmmössa, betydligt kortare än alla de andra. En pojke, kanske sexton år gammal – det är svårt att gissa men att han inte är en vuxen man är tydligt. Också han ska skjutas. På nästa bild ligger alla männen i snön. En officer i knälång yllekappa och pälsmössa går omkring med pistol och ger nådaskottet. Det är hård köld och på mannen närmast kameran ryker det ur munnen. Han lever fortfarande.
Avrättningen skedde i Länkipohja, en kall marsdag 1918 efter att de vita trupperna hade intagit staden. Bland annat de här bilderna fick den norska journalisten Morten Jentoft att börja skriva på en bok om norrmännen i finska inbördeskriget. De är nämligen tagna av den norska läkaren Harald Natvig.
– Jag har ofta tänkt på hur Harald Natvig resonerade. Han var ju läkare. Ändå ställde han upp kameran och fotograferade avrättningen. Han sade visserligen till de vita officerarna efteråt att nu hade man gått för långt. Men det står ändå klart att de norska läkarna hade stor förståelse för de vita, säger Jentoft.
Han är författare till boken Finland 1918 – Den finske borgerkrigen og nordmennene som var vitne til den som precis har kommit ut på norska. Det är en bok om finska inbördeskriget ur de norska läkarnas synvinkel – ett ämne som tidigare har varit tämligen outforskat.
Norsk humanitär hjälp
I februari 1918 sände norska Röda korset och Norske kvinners sanitetsförening ut två ambulanser med sjukvårdspersonal till Finland för att vårda sårade på bägge sidor. I prak tiken reste de med de vita trupperna och större delen av arbetet utfördes på de vitas sida. Chefsläkare Harald Natvig fotograferade mycket och flera av hans bilder är bland de gruvligaste som över huvud taget hade tagits under inbördeskriget.
Morten Jentoft är Moskvakorrespondent för det norska public servicebolaget NRK. Det forna Sovjet är hans arbetsområde, medan Finland är hans privata passion. Gift med en finländska och med sommarstuga i Mörskom har Jentoft haft en nära kontakt till Finland under större delen av sitt vuxna liv. Boken om inbördeskriget har legat och grott i hans skalle i över tjugo år – egentligen ända sedan han läste Okänd soldat.
– Den där scenen när Koskela är på sniskan och plötsligt stämmer upp i rödgardistsånger på Mannerheims födelsedag... den fastnade i mitt minne. Jag kunde inte bli kvitt den. År 1987 intervjuade jag Lars Roine i Vasa, då en av de sista av de rö
da fångarna i Ekenäs som fortfarande var i livet. Anna-Lisa Sahlström och Gösta Ågren förmedlade kontakten. Roine, som hade jobbat som likgrävare i fånglägret i Ekenäs, var då 87 år gammal.
Det var ett möte han aldrig glömmer, säger Jentoft – trots att Roine talade en ”närmast obegriplig” österbottnisk dialekt.
Hade detta kunnat ske hos oss?
Morten Jentoft fortsatte läsa in sig på ämnet. Han talar flytande finska, en kunskap som syns. I boken har han använt sig av både norska och finska källor. Hans sammanfattning av hur det gick till när inbördeskriget bröt ut är både djuplodande och elegant.
– Jag är förstås upptagen av frågan: Om det här var möjligt i Finland, ett nordiskt land och Norges granne – hade det också varit möjligt hos oss? Mitt svar är ja. Norge var också fattigt och hade starka inre motsättningar, även om de var ännu starkare i Finland. De finländska socialdemokraterna var de mest radikala i Norden, men också norska Arbeiderpartiet radikaliserades under denna period. År 1920 gick de med i Komintern (den kommunistiska internationalen), men sedan gick de ut igen.
I Finlands fall var det närheten till Ryssland som avgjorde, tror Jentoft.
– Formellt var Finland Nordens mest demokratiska land när inbördeskriget bröt ut. I och med reformerna 1906-1907 hade man fått allmän rösträtt, inklusive för kvinnor. År 1916 fick socialisterna majoritet i riksdagen, för första gången i Europa. Finland låg före de andra nordiska länderna men var en del av Tsarryssland och tsarens vetorätt bromsade reformerna. Och det ledde till en situation där de finländska socialisterna splittrades.
Att kriget sedan bröt ut betraktar Jentoft som en slags avknoppning av ryska revolutionen.
– Finland hade den ryska revolutionen tätt inpå sig. Det som skedde i Petrograd gav ringar på vattnet. Det var nog orsaken till att det gick så långt som det gjorde.
Tigandet har upphört
Enligt Jentoft stämmer inte längre uppfattningen att Finland tiger om sitt inbördeskrig.
– Först teg man i generationer. Men under de senaste tjugo åren har man haft mycket mer diskussion. Kulturen och litteraturen har spelat en stor roll, i dag 100 år efter kriget har folk från bägge sidor kunnat mötas. Det är en väldig styrka för en nation. I Norge har vi ju vårt eget trauma med andra världskriget. Vi har inte velat tala om att 7 000 norrmän tog värvning hos tyskarna eftersom vi helst vill vara ett land som slogs på den rätta sidan.
Inbördeskrigets anatomi
År 2014 bröt ett krig ut i Ukraina som Jentoft var med om att bevaka. I östra Ukraina var den ryska inblandningen betydligt mer omfattande än i Finland 1918, men Jentoft drar ändå paralleller.
– Ingen trodde att det skulle bli krig i Ukraina heller. Men det blev det. De extrema personerna kan utgöra en bråkdel av befolkningen, men det räcker i en situation när det blir en konflikt. Då blir det plötsligt viktigt om man är röd eller vit, ukrainsk nationalist eller rysksinnad separatist. Samma process såg man i det forna Jugoslavien.
Jentoft vill påpeka att inte heller dagens Finland är immunt mot de här tendenserna.
– Man ser en del aggressivitet till exempel i förhållandet till finlandssvenskar. Utåt är de världens mest välskötta minoritet, men jag har träffat finländare som säger att de om en viss situation uppstår inte är säkra på vad som kan hända. De här sakerna är alltid oförutsägbara och när vissa faktorer sammanfaller kan extremisterna få övertaget – fast de är få. Därför är det viktigt att vara medveten om hur de här mekanismerna fungerar.