Dags att slopa hierarkierna

I maj deltog jag i EU:s People of African Descent-vecka i Bryssel, som hänger ihop med decenniet på samma tema som FN utlyst, International Decade of People of African Descent. Bland de inbjudna fanns politiker, aktivister, konstnärer och journalister från de olika EU-länderna och från USA. Den sista kvällen tittade vi på Daniel Cattiers dokumentärfilm Slavery Routes, som följer de rutter längs med vilka slavar transporterades från den afrikanska kontinenten till sockerplantagerna på de karibiska öarna.

Under 1500-talet kom sockret till Europa, och sockerproduktion var en lönsam business. Arbetet vid sockerplantagerna var tungt och stora volymer krävde mycket arbetskraft. Som svar på arbetskraftsbristen inleddes i Europa en omfattande importoperation till sockerplantagerna, främst av kidnappade människor med afrikansk bakgrund. Under de följande århundradena blomstrade slavhandeln och vinnarna var de europeiska sockerkonsumenterna, slavskeppens finansiärer och de som förmedlade människor som slavar på den afrikanska kontinenten.

Dokumentären presenterar också en intressant teori. Enligt teorin var det just vid sockerplantagerna som de som förlorat sin frihet blev ”svarta” och de som ägde plantagerna ”vita”, oavsett tidigare regionala identiteter.

En hierarki föddes vid sockerplantagerna. Termerna ”svarta” och ”vita” innebar mycket mer än bara hudfärgen. ”Svart” hängde ihop med förlorad frihet, avhumanisering, slaveri, hårt arbete och position vid sockerplantagerna.

I Storbritannien, där upptrappningen av slavhandeln började, startade också motståndet mot slaveriet. Långsamt vände sig den allmänna opinionen mot slavhandeln och Storbritannien bytte roll från anhängare av slaveriet till motståndare.

Enligt BBC:s historiesajt var den brittiske missionären David Livingstone en av dem som manade världen till korståg mot slaveriet. Enligt honom var handel, kristendom och civilisation det enda sättet att rädda Afrika från slavhandlarna. Kolonialismen motiverades med argument om moral, fastän den essentialistiska uppfattningen om afrikaner som föremål för hjälpåtgärder och ett slags ”andra” som saknade eget aktörskap bevarades och förstärktes.

Empatin för de ”svarta” har inte vuxit nämnvärt under de senaste århundradena. Ramón Grosfoguel, professor i socialvetenskaper, talar om tillstånd av att vara och ickevara (zone of being och zone of non-being). Svarta människor har placerats i den senare kategorin, där de kämpar för sin rätt till mänsklighet och därigenom mänskliga rättigheter. Man måste vara en superhjälte för att bli sedd som människa.

Förra veckan kablades en nyhet ut om 22-årige Mamoudu Gassama, som lever som papperslös i Frankrike. Gassama blev känd för världen efter att ha räddat en fyraåring från ett höghus. Gassama visade empati i situationen och handlade, fastän det innebar risker för honom själv. På händelsen följde positionen som firad hjälte, ett besök hos franske presidenten och ett löfte om franskt medborgarskap. Människorättsaktivister har kritiserat Frankrike för att utnyttja situationen som ett lyckat kamouflage för en omänsklig migrationspolitik.

Det är hög tid för Europa och européerna att slopa de hierarkier som byggdes upp vid sockerplantagerna, och att visa empati för de människor som lever som Gassama beskriver på olika håll i Europa. International Decade of People of African Descent erbjuder en plattform och en möjlighet för detta.

”Svart” hängde ihop med förlorad frihet, avhumanisering, slaveri, hårt arbete och position vid sockerplantagerna.

MARYAN ABDULKARIM har vuxit upp i Tammerfors och verkar nu i Helsingfors som fri skribent.