Försök och misstag

Allt fler organisationer anger i sina strategier löften om socialt ansvar. Komprimerat betyder det att organisationer lovar ta ansvar för hur de påverkar samhället, ur ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt perspektiv. Uttryck av det här tänkandet syns till exempel i universitetens löften om att jobba för global rättvisa, ministeriers strävan efter hållbar utveckling och i företagens etiska riktlinjer.

Arbetet för hållbar utveckling, mänskliga rättigheter och socialt ansvarstagande är mer än välkommet. Samtidigt står organisationer inför enorma förväntningar. Inför dessa komplexa utmaningar ska de leverera resultat i stället för tomma fraser.

Ett genuint arbete för socialt ansvar förutsätter att organisationen införlivar de värderingar som man lovar jobba för. Problemet är att det inte någonsin är möjligt att bli fullärd i dessa frågor. Organisationer har inget annat alternativ än att vara lyhörda och redo för en kontinuerlig diskussion om hur man bäst kunde arbeta för sina värderingar.

Med jämna mellanrum uppstår det situationer där en organisations ord inte står i samklang med dess handlingar. I dagens mediala miljö sprids dessa blamager snabbt till allas kännedom. De flesta välfungerande organisationer tyr sig då hastigt till specialister på kriskommunikation för att minimera skadorna. Inget fel i det, vi vet ju att dåligt formulerad respons kan förvandla en liten begynnande kris till en regelrätt katastrof.

Det här kan låta märkligt, men jag anser att dessa oundvikliga misstag är perfekta tillfällen för djupare reflexion kring organisationens värderingar. Det är inte skamligt att missta sig. Däremot är det skamligt om man inte vill lära sig av sina misstag. Kriskommunikation fungerar med andra ord enbart som första hjälpen. Därefter måste själva problemet lösas, vilket det än må vara.

Ingen självrespekterande organisation vill älta sina tillkortakommanden i offentligheten. Vi är alla måna om vårt anseende och vår trovärdighet. Dessutom berövar medialt tumult tid från det egentliga arbetet. En klok organisation försöker därmed ha framförhållning. Det i sin tur innebär att man tar sina värderingar på allvar, att man ständigt diskuterar dem internt och förvandlar dem till en del av organisationens vardagliga arbete. Det kan vara tungt, men det är faktiskt själva poängen med strategierna.

Organisationer som sporrar till öppen diskussion och har en vilja att lära sig har lättare att navigera i den svåra terrängen. På samma gång måste medarbetare inse att organisationens centrala värderingar inte är något som en enskild medarbetare kan välja bort. Vi får tänka vad vi vill, men som medarbetare bör vi agera enligt de etiska riktlinjer som organisationen jobbar för. Det kan också betyda att vi ibland måste fungera som en väckarklocka när organisationen inte lever som den lär. Den typen av lojalitet kan vara svår att uppskatta, men utan de modiga som säger ifrån glider vi lätt mot flosklernas rike.