Östersjöskyddet klyver åsikterna
Världshavsdagen uppmärksammar i dag havens elementära betydelse för allt liv. I Östersjön krävs fortsatta insatser och en dos tålamod innan havet repar sig. Bland aktörerna på området går åsikterna isär: vissa vill lägga alla resurser på att strypa belast
Kan vi blåsa nytt liv i Östersjön till exempel genom att sprida kalksten över döda bottnar, skrapa bort fosforhaltiga bottenskikt eller suga upp näringsrikt brackvatten och bevattna åkrarna med det?
– Det funkar i laboratorieförhållande och det borde funka i verkligheten, men vi vill testa metoderna för att få klarhet i det, säger Marjukka Porvari på John Nurminens stiftelse som driver ett treårigt projekt (Seabased) för att testa olika tekniker.
All manipulering av havsmiljöer är förknippad med ekologiska risker. Därför betonar Porvari att pilotprojekten inom Seabased är riktigt småskaliga. De ska genomföras nästa år i utvalda små havsvikar där bottnen redan är så gott som död. Går något snett ska naturen inte ha någonting att förlora.
– Att göra ingenting är också riskfyllt, säger hon.
Östersjöns problem är knepigt. Årtionden av stora utsläpp av fosfor och kväve, så kallad ”yttre belastning” har orsakat en övergödning som fortsätter av sig själv (se faktaruta). Våra gamla synder snurrar på i det här onda ekorrhjulet som kalllas ”inre belastning”. Det leder till att havet repar sig långsamt trots att vi minskat utsläppen.
John Nurminens stiftelse och Stiftelsen för ett levande Östersjön (Baltic Sea Action Group) har jobbat länge på att minska den yttre belastningen och hålla näringsämnena i omlopp på land. Nu vill de också granska metoder för att komma åt den inre belastningen.
– Gör vi inget åt den inre belastningen spelar det ingen större roll om vi lyckas strypa den yttre belastningen. Vi kommer att få vänta på att naturen gör jobbet åt oss i flera hundra år, säger Mathias Bergman på BSAG som jobbar för att Finland ska bli bättre på att cirkulera näringsämnen.
Kräver tålamod
Här går åsikterna isär bland dem som jobbar för Östersjöns bästa. Ett rätt enigt forskarsamfund anser att den inre belastningen bara är symtom och inte orsak. Den självdör med tiden om vi lyckas stoppa utsläppen från land.
– Det handlar om tidsskalor. Vi har minskat utsläppen från land, och trenden har redan vänt i öppna Östersjön, men återhämtningen tar lång tid, säger Alf Norkko, professor i Östersjöforskning vid Helsingfors universitet.
Maria Laamanen som jobbar med havsskydd vid Miljöministeriet säger att återhämtningen dröjer, men inte hur länge som helst.
– Det finns inga trollkonster. Vi måste ha tålamod. Minskar vi på den yttre belastningen kommer vi att se betydande resultat inom två tre decennier även om det kan dröja hundra år tills havet är i riktigt gott skick.
Det prövar allmänhetens tålamod. Trots åratal av Östersjöinsatser kan vi räkna med algblomningar också i sommar. Samtidigt ska vi minnas att effektivare vattenrening och delvis jordbrukets miljöinsatser har halverat tillförseln av fosfor från land sedan 1980-talet. Lokalt syns positiva resultat. Fartygens utsläppsminskningar väntas bära frukt på 2020-talet.
Vi måste fortsätta att strypa den yttre belastningen, men frågan är om vi ska sätta en del av resurserna på den inre. I enlighet med den nationella planen för havsvården har Miljöministeriet låtit utreda olika metoder för det.
– Det är bra att granska och testa restaureringsåtgärder, men hittills saknar vi säkra och fungerande metoder, i synnerhet sådana som kunde skalas upp, säger Laamanen.
Konsultbyrån Vahanens rapport granskade mekanisk syresättning, kemisk behandling och muddring av bottnen. Rapporten säger att det saknas modeller som kan tillämpas i stor skala, men åtminstone syresättning kan testas i slutna havsvikar. Det tar Mathias Bergman fasta på:
– Vi vill testa olika sätt att pumpa syrerikt vatten ner på djupet under några år i ganska slutna havsområden och se vilken effekt det ger. Det är klart att ingen börjar ute på öppna havet, men om någon metod fungerar kunde den kanske skalas upp, säger han inför nästa veckas konferens ESPC3 om fosforkretslopp där exempel från konsultrapporten ska presenteras.
Tillstånd bör fixa sig
Ingen vet vad det skulle kosta att eliminera fosfor ur havet. Beräkningarna varierar mellan några euro och några hundra euro per avlägsnat kilogram. Mathias Bergman säger att det finns planer på nya finansieringsformer som inbegriper privata satsningar.
Konsulterna varnar också för en osäkerhet kring den rättsliga biten om tillstånd, risker och ansvar för havsmanipulering.
– Bland annat Talvivaara fick miljötillstånd, så varför skulle inte den få tillstånd som vill förbättra miljön? Det är en viljefråga, det är rikspolitik, säger Bergman.
John Nurminens stiftelse har gjort riskanalyser för sina pilotprojekt som nu väntar på miljötillstånd.
– De ekologiska riskerna tycks inte utgöra något hinder när tillstånd beviljas för större muddringsprojekt på levande bottnar. Då vore det märkligt om vi inte fick tillstånd för mycket mindre projekt för att återuppliva döda bottnar, säger Marjukka Porvari.
Seabased testar nya metoder, men avstår från att testa syresättning, som redan testats på andra håll.
Alf Norkko påminner om att syresättningen av Sandöfjärdens botten i Ekenäs förvärrade övergödningen då värmen i det ytvatten som pumpades ner bidrog till att mer kväve frigavs och närde algblomningarna. Andra pilotprojekt har utfallit bättre, men Norkko varnar för att inte heller de utan vidare kan skalas upp någon annanstans eftersom Östersjöns ekosystem är så olika.
– De ekologiska konsekvenserna är oförutsägbara, och det går inte att testa någonting på hela Östersjön, för det finns bara ett hav. De ekologiska riskerna vore jättestora, säger han.
Mathias Bergman hoppas tvärtom att de bästa pilotprojekten kunde skalas upp för hela Östersjöns bästa och att de senare kunde tillämpas globalt, i den mån världshaven delar Östersjöns problem.
Målinriktad forskning
Maria Laamanen säger att syresättning av bottnar är som konstgjord andning åt havet.
– Syresättning kräver energi och kostar pengar hela tiden. Så snart man stänger av pumpen riskerar bottnens tillstånd att försämras på nytt.
Det är förstås möjligt, säger Mathias Bergman, men menar att den konstgjorda andningen ska kunna hjälpa havet över en tröskel så att det kvicknar till och kan andas självt. Han vill se internationell toppforskning kring möjligheterna och riskerna.
– Fri forskning är ett villkor för
Generellt är risken för omfattande algblomningar på havsområdena mindre än under de två senaste åren. Det är för att cyanobakterierna har tillgång till mindre näringsämnen än förut. Finlands miljöcentral varnar ändå för att algblomningarna på Finska viken kan bli kraftiga om sommaren blir varm.
Enligt försommarens prognos kan algblomningarna infalla tidigare än normalt för att det var exceptionellt varmt i maj. Normalt kulminerar algblomningen i slutet av juli och början av augusti.
Miljöcentralen bedömer att risken för att det uppstår bälten av cyanobakterier på de öppna havsområdena i västra och mellersta Finska viken är betydande. Risken bedöms som måttlig i norra Östersjön, Skärgårdshavet och i södra delen av Bottenhavet. Längre upp på västkusten är risken som vanligt liten.
Algprognosen är ändå förknippad med stor osäkerhet. Miljöcentralen påpekar att sommarens väder har stor betydelse. Blir det varmt ökar förutsättningarna för kraftigare algblomningar medan algblomningarna under den kalla sommaren förra utveckling, men här avser jag biologisk och teknisk forskning inriktad på definierade mål och kopplad till småskaliga pilotprojekt.
Alf Norkko frågar sig om det faktiskt behövs mer forskning om metoder för havsmanipulering då en samlad akademisk expertis anser att det inte löser problemet. Också konsultrapporten hänvisar till försiktighetsprincipen.
– Jag förstår att man vill lösa problemet ingenjörsmässigt och snabbt, men vi måste ha tålamod och satsa på det vi gör på land.
Utöver de ekologiska riskerna säger Norkko att havet är för stort för att renas manuellt. Östersjön innehåller 22 000 kubikkilometer vatten. Den senaste saltvattenpulsen sköljde in 200 kubikkilometer syrerikt vatten genom de danska sunden.
– Det syret konsumerades upp på några månader för att vi har orsakat en enorm syreskuld i systemet. Det krävs stora naturkrafter och mycket tid innan Östersjön blir återställd, säger han.
Maria Laamanen säger att de danska saltvattenpulserna är avgörande på grund av Östersjöns komplexa dynamik.
– I jämförelse med saltpulserna vore eventuella mänskliga ingrepp som en droppe i havet. året blev mindre trots att det fanns gott om näring i vattnet.
Därtill är det omöjligt att förutspå hur vindar och strömmar påverkar algläget lokalt. Med svaga vindar från öppna havet mot kusten kan algbältena driva in i innerskärgården, men blåser det hårt rörs blomningen om och sjoken försvinner från ytan. Under längre vindstilla perioder kan näringsämnesbelastningen i skärgården och vid kusten orsaka lokala blomningar och skölja upp cyanobakterierna på stränderna.
Miljöcentralen påminner om att en del cyanobakterier kan bilda gifter och irritera huden och manar till försiktighet. PETER BUCHERT
Trendbrott eller dubbelmoral
Östersjön mår redan bra i de danska sunden. Det är för att man där började åtgärda övergödningen tidigt, säger Alf Norkko.
– De positiva förändringar vi ser på öppna Östersjön är ett trendbrott. Östersjöns delområden fungerar olika, och våra insatser kommer att ge positiv respons, men det dröjer.
Norkko påpekar att klimatförändringen värmer havet och ökar risken för vinterregn som sköljer ut närsalter från åkrarna.
– Det ger oss ännu starkare skäl att förstärka åtgärderna på land.
Mathias Bergman håller med om allt detta. BSAG jobbar också med att hålla näringen i kretslopp och producera nya gödselprodukter av återvunna råvaror. Han anser ändå att det inte räcker då miljöproblemen hopar sig över Östersjön.
– En del forskare säger att vi inte ska manipulera havet, men se på muddringen och all annan verksamhet. Vi manipulerar miljön hela tiden. Det ligger en dubbelmoral i det här.