Ingen räkmacka under Orpo i år
När partikongressen gryr ligger Samlingspartiet rätt väl till i opinionsmätningar, men i stället för att glida fram på en räkmacka är knäna djupt i vårdreformsträsket. Samlingspartiet har olika halvdana alternativ. Det mest troliga är att fortsätta genom leran, och hoppas kunna påverka mer i nästa regering, signalerar partiaktiva.
Redan på fredagskvällen kan debatten gå het om vårdreformen, då det ordnas ett särskilt diskussionstillfälle vid sidan om partikongressen i Åbo. Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori, partiets synligaste kritiker mot landskapsmodellen, har lovat infinna sig och vädra sina åsikter.
Men hur ser det ut på resten av fältet – det lär också framgå under debatten. Ett plock diskussioner med kretsaktiva visar att Vapaavuori också får mothugg. I de mindre blivande landskapen lutar stämningen åt att reformen behöver drivas igenom, och att förbättringar kan göras senare.
Det är inte utan en viss reformtrötthet, förstås. En del röster på fältet har tyckt att reformen ”börjar nå upp till öronen”, säger en kretsaktiv som ändå starkt håller fast vid att reformen måste drivas igenom nu, även om det skulle innebära att valfriheten skjuts upp och införs senare.
Bland motiveringarna hörs att ”alternativen börjar ta slut” och att det ”vore ett himla slöseri av massiva förberedelser om det inte blir något av det”.
En annan oro som kommer fram är alternativet att inte göra någonting, och hur ökningen i kostnaderna ska stävjas då.
– Det talas om att vi har ett bra och effektivt vårdsystem och det har vi också haft – hittills. Men det har bärkraft fram till år 2025 och sedan räcker inte pengarna, säger Juha Rostedt, kretsordförande i Tavastland.
Satu Hatanpää, ordförande för partikretsen i Satakunta konstaterar att Helsingfors och Vapaavuori har drivit sin linje, men att man på andra håll ser situationen ur en annan synvinkel.
En springande punkt är vad Samlingspartiets riskdagsgrupp tänker, och om resten av gruppen håller ihop. Ett par ledamöter, Elina Lepomäki och Susanna Koski, stöder inte reformen. Harry Harkimo har hoppat av gruppen helt och hållet.
Wille Rydman, som sitter i grundlagsutskottet, är mer nyanserad och funderar i sin blogg på att det kan vara en fördel att skynda långsamt, ”ta något steg tillbaka för att sen gå framåt”.
Riksdagsgruppens ordförande Kalle Jokinen sade på torsdagen efter gruppmötet att stämningen är ”lugn och väntande”. Regeringens svar ger en möjlighet att bedöma tidtabellen.
– Vårt bud är att grundlagsutskottets utlåtande inte hindrar projektet från att framskrida också då det gäller Samlingspartiets mål.
Tre saker väckte diskussion i gruppen – hur mycket det krävs att reformen delas upp i steg, finansramarna, och frågan om EU-notifikation.
Enligt Jokinen kom det inte fram direkta smärtgränser under gruppmötet. Signalerna från fältet som partiet hört under förberedande möten
före partikongressen är också att reformen ska ros i land, säger han.
Men en sak som tycks skava är veterligen frågan om EU-notifikationen, som väckt frågor om varför det lyfts fram så starkt även om det inte hör till grundlagsutskottets knäckfrågor. Regeringen har ansett att det är svårt att göra en notifikation om
något som klarnar slutligen först då landskapen genomför allt i praktiken, medan utskottet och hörda experter anser att det är ett risktagande att inte försäkra sig om att reformen följer EU-regler.
Det träsk som Orpo vadar fram igenom innehåller ett par halvdana alternativ. Att valfriheten glider längre in i framtiden är en risk som sätter press på att partiet lyckas hålla sitt väljarstöd. Orpo har tänkt sig att han ska vara nästa regeringsbildare. Allt annat är nog besvikelse. Inte minst om Samlingspartiet vill se till att marknaden öppnas i vårdreformen.
Alternativet att tacka nej till alltihop ser inte heller bra ut: Det finns ingen att skylla på. Alla har haft ögonen just på Samlingspartiet, som den som kan hjälpa eller stjälpa. Det var också Samlingspartiet som under regeringskrisen 2015 drev att valfriheten skulle in i reformen snabbare. Att nu backa tillbaka innebär att partiet är på samma punkt där man stod då man godkände regeringsprogrammet. Vad skyller man på då?
En kritisk punkt är kostnadskalkylerna och grundlagsutskottets syn på hur hårt man kan snöra åt penningsäcken och trygga grundrättigheterna. Samlingspartiet har svalt landskapen också med villkoret att staten kan hålla hårt i budgetramen, och att det är där man ska stoppa kostnadsökningen. Hur mycket tumskruvarna eventuellt måste släppas bedöms i regeringens svar till socialoch hälsovårdsutskottet.
Orpo inledde sin ordförandebana för två år sedan under en kongress som präglades av ett dramatiskt ordförandebyte. Nu har han en rad saker han gärna visar upp för de egna: högre sysselsättning, mindre underskott, skattelättnader, sänkta dagvårdspriser. Men han glider inte vidare mot riksdagsval på någon räkmacka efter sitt återval som partiledare, och det beror på reformerna.