Att bemöta en jobbig tystnad

För ett tag sedan deltog jag i inspelningen av en feministisk podcast som två av mina vänner driver. Temat för vår diskussion var härskartekniker och hurdana motstrategier man bör utveckla för att svara på dem.

Det intressanta med härskarteknikerna, som den norska socialpsykologen Berit Ås kategoriserade redan på 1970-talet och som är välbekanta för många finlandssvenska feminister, är att de är precis lika aktuella i dag som då. Teknikerna delas in i osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skam.

I vår diskussion gick vi igenom ett flertal exempel på situationer i vilka vi blivit utsatta för någon av dessa tekniker, eller själva använt oss av dem. Makt utövas på ett eller annat sätt i alla relationer mellan människor och speciellt i arbetslivet används härskartekniker ofta i någon form för att framhäva sin position i förhållande till andra. Vår diskussion fortsatte med en fundering kring motstrategier och hur man ska agera i en social situation då man märker att någon använder sig av härskartekniker.

En av de mest effektiva strategierna är att synliggöra det som sker. Det innebär att man direkt säger högt hur man upplever den andras beteende, eller påpekar att de poänger en viss person lyft fram systematiskt åsidosatts i diskussionen. Att direkt synliggöra maktstrukturer gör det omöjligt att inte svara på kritiken mot dem, och tvingar alla inblandade att ta ställning till dem. Men hur ska man synliggöra makt utan att direkt bli profilerad som klagande och gnällig feminist, undrade en av oss som deltog i samtalet.

Jag tror att alla känner igen den ansträngda tystnad som uppstår då någon fört något obekvämt på tal. Det är den tystnad som uppstår då någon högt för på tal hur någon sårat någon annans känslor, uttryckt sig på ett sätt som inte är korrekt eller just använt sig av härskartekniker. Det är en tystnad som syftar till att uttrycka ett tyst missnöje med att någon haft mod att synliggöra hur vi använder makt mot varandra och mod att synliggöra privilegier och hierarkier.

Att kunna uthärda obekväma tystnader är en av de viktigaste egenskaperna man behöver för att kunna förändra världen. Rörelser och personer som kräver förändring har alltid tystats ner och osynliggjorts. Ibland sker det genom lagstiftning eller myndighetsutövning och ibland till och med genom polisvåld. Men ofta handlar det om socialt tryck. Att våga vara den som säger emot trots den tryckande tystnaden, trots himlande ögon, trots insinueringar om att man inte ska vara svår är den typ av mod och styrka som genom mänskligheten behövts som drivkraft för samhällelig förändring.

Så brukar jag tänka när jag sitter i mötesrum och lyssnar på den obekväma tystnad som följer på det jag sagt.