Jorden runt på spaning efter humlor
I boken Den stora humleresan skildrar den brittiske insektsexperten Dave Goulson humlornas surr i olika delar av världen. Det är en delvis mycket sorglig historia om hur vi människor, ofta av ren ignorans, fört en rad arter mot utrotningens gräns.
Dave Goulson berättar om hur det industriella jordbruket i Storbritannien ödelagt livsmiljöerna för många arter av humlor och andra insekter.
Fast bisarrt nog kan vissa europeiska arter bli invasiva plågoris på andra ställen på jorden. Goulson beskriver den kommersiella massuppfödningen av europeiska humlor i Belgien och Nederländerna – humlor som sedan går på export världen över för pollinering av tomatplantor.
Resultatet har blivit att de europeiska humlorna överfört dödliga sjukdomar till de inhemska arterna i USA och Sydamerika.
– I Sydamerika är det en fullkomlig katastrof. Nästan alla inhemska humlearter på kontinenten riskerar att dö ut, säger Goulson.
”Okunskap”
I boken berättar Goulson om resor till Argentina och Ecuador där han letat efter de inhemska arterna. Resultatet var magert. I södra Argentina hittade han bara den mörka jordhumlan – den europeiska art som orsakat katastrofen.
– Det är en skandal att man utan vidare kan exportera de här humlorna från Europa, säger Goulson.
Han beklagar att så mycket av naturförstöringen och artutrotningen på jorden beror på ren okunskap, eller på att vi inte bryr oss.
Men detta gäller förstås inte för alla människor. Faktum är att hans böcker om humlor och andra insekter har blivit bästsäljare.
– Det är väldigt överraskande. Den första boken var mest som en hobby, och det tog flera år innan jag kunde hitta ett förlag som ville ge ut den. Jag fick höra att ”en bok om humlekryp går inte att sälja”. Men det stämde inte.
Avvisar nyttoargument
Samtidigt har allt fler blivit varse att pollinerande insekter är livsavgörande för många växter.
– Tyvärr har det lett till att många engagerat sig för våra tama honungsbin, men inte för något annat. Honungsbiet är bara en art bland många.
Dave Goulson är också tveksam till att ständigt ta upp nyttoaspekten när det gäller andra arter.
– Det är sant att humlor och bin är nödvändiga på många sätt. Men den typen av argument får mig att känna mig en smula obekväm. Det finns mängder av arter som vi sannolikt inte ”behöver”. Vi borde älska de andra arterna för deras egen skull, inte för vår egen.
Han påpekar att de flesta barn tycks ha en nästan medfödd fascination för insekter och andra kryp – men att de sedan tappar intresset när de växer upp.
Usel fågelskådare
Fast för Goulson själv är det annorlunda. Han är fortfarande kvar i insektsfasen, som han uttrycker det.
– Jag försökte mig också på att bli fågelskådare men jag kunde aldrig riktigt skilja på fåglarnas fjäderdräkter och läten, så det fick bli småkryp i stället, sådana som man kan plocka upp med händerna, säger han.
Många av humlorna i Europa är bäst anpassade för ett mer primitivt jordbrukslandskap än det vi nu har – ett landskap utan konstgödsel där artrikedomen bland blommande växter är stor. Dave Goulson skulle vilja att vi återskapade många av dessa miljöer i Europa.
– Vi har gått för långt med vårt bidragsstödda industriella jordbruk. Det åstadkommer oerhört stora skador på djur- och växtlivet.
Favorithumlan
I boken beskriver Goulson sin jakt på de sällsynta arter som numera bara finns kvar på ett fåtal platser i Storbritannien.
Hit hör Salisbury Plain, ett militärt område där frånvaron av konstgödsel och moderna jordbruksmetoder skapat en miljö som humlorna älskar.
Där finns också hans favoritart, haghumlan, den mest hotade av alla humlorna i Storbritannien.
– Den är fin i sig, men det tog mig också mycket lång tid att hitta den. Det är nog därför den är min favorit, säger han.
Jag försökte mig också på att bli fågelskådare men jag kunde aldrig riktigt skilja på fåglarnas fjäderdräkter och läten, så det fick bli småkryp i stället, sådana som man kan plocka upp med händerna, Dave Goulson