John-Erik Jansén i ledaren på

Grekland är på väg att lämna stödprogrammet, men reformerna måste fortsätta. Också EU måste se över sin strategi.

Om allt går enligt planerna kommer euroländernas finansministrar dagarna före midsommar att slå fast att Grekland kan lämna det åttaåriga stödprogrammet som har hållit landets ekonomi flytande efter kraschen år 2010.

För grekerna har krisen inneburit dramatiskt sänkt levnadsstandard, arbetslösheten är över 20 procent, pensionerna har sänkts flera gånger, och många unga ser över huvud taget ingen framtid i landet. Dessutom har landet tagit emot stora mängder emigranter och flyktingar, som inte har fått komma till andra EU-länder trots att EU har beslutat om kvoter för varje land.

Förutsättningarna för att Grekland skulle få stödet var att landet vidtar omfattande reformer inom alla samhällssektorer. Dessutom måste Grekland bekämpa den allestädes närvarande korruptionen.

En del har gjorts, men vid junimötet måste euroländerna bedöma om det är tillräckligt. Det lutar åt att bedömningen blir positiv, men Greklands offentliga förvaltning och rättssystem är ännu inte i det skick som EU förutsätter.

Privatiseringen av statsägda företag förväntades ge inkomster som kunde användas för att minska skuldbördan, men försäljningen har gått trögt. Grekland borde ha fått in mellan 22 och 23 miljarder av privatiseringen, men hittills ligger saldot på 5 miljarder.

Medan Greklands kreditgivare överväger om landet kan frigöras från stödprogrammet utreds två före detta premiärministrar, åtta tidigare ministrar, Greklands EU-kommissionär och landets statsbankschef för korruptionsbrott, de ska ha tagit emot mutor av ett schweiziskt läkemedelsföretag. Det kunde vara ett gott tecken på att kampen mot korruptionen förs på allvar, men det finns en politisk koppling som väcker frågor.

Nästan alla misstänkta representerar det borgerliga oppositionspartiet Ny demokrati, som ligger i täten i opinionsmätningarna. Premiärminister Alexis Tsipras i vänsterpartiet Syriza kan utlysa förtida val redan i höst, för att dra nytta av att Grekland kan stå på egna ben och blir av med den förhat- liga trojkan, EU-kommissionen, IMF och den europeiska centralbanken ECB.

I en opinionstext i Financial Times skriver Tony Barber att bevisen mot de misstänkta verkar skrattretande vaga, men att Syriza kan ha ett starkt politiskt intresse att misstänkliggöra ledande företrädare för oppositionspartiet.

Bara misstanken om att regeringspartiet kan utnyttja rättssystemet för att komma åt politiska motståndare visar att Grekland har en bit kvar innan landet har en förvaltning, ett rättsväsende och ett politiskt system som bygger på öppenhet och ett hållbart och konsekvent regelverk. Men de här förutsättningarna är alldeles nödvändiga om Grekland ska kunna bygga upp sitt raserade samhälle.

Om Grekland frigörs från stöden tar diskussionen om en nedskrivning av landets skuldbörda ny fart. Tyskland, och bland andra också Finland, har konsekvent sagt nej till en nedskrivning eftersom man befarar att det kunde leda till en kedjereaktion bland andra högt skuldsatta EU-länder. Regeringslösningen i Italien där de två populistpartierna bildar regering har inte minskat farhågorna.

Men Grekland kommer att vara fattigt och utsatt länge efter att man lämnat stödprogrammet. Om EU uppfattas som en skoningslös fordringsägare kan det hända att Grekland ser sig om efter andra allierade.

Ryssland ser gärna ett försvagat EU, och kan erbjuda Grekland en gemenskap som bygger på den gemensamma ortodoxa tron. Kina, som har förvärvat hamnen i Pireus, uppfattar Grekland som en strategisk länk i den nya sidenvägen, som är ett av Kinas allra viktigaste projekt för att öka sitt ekonomiska och politiska inflytande.

I det här geopolitiska maktspelet måste EU överväga vad enheten i unionen är värd. Det kan kräva att man ger avkall på en del principer för att undvika en allvarligare förlust.