Stram konceptuell estetik, vardagsfrågor och lite humor
When Is Now är ett retrospektiv, och det är alltså en hel del fragment ur större serier eller tidigare utställningar som ställs ut. Det är en nästan förbluffande enhetlig helhet, men den presenterar också en lite ensidig bild av konstnären som allvarlig och minimalistisk. Lyckligtvis finns också ett sofistikerat, glatt och humoristiskt verk med.
KONST
Marko Vuokola
When Is Now Galerie Anhava, Fredriksgatan 43. Till den 29.6.
Helsingfors konstpublik har under det senaste året haft möjlighet att bekanta sig med ett flertal utställningar i vilka det gjorts ambitiösa försök att synliggöra det osynliga. Ämnena har varierat från klimat och atmosfär (Elina Vainio, Tuomas Laitinen, Josefina Nelimarkka) till tiden (Liisa Lounila, Jorma Puranen, AnneKarin Furunes) och de resulterande konstverken har sinsemellan varit mycket olika och generellt väldigt eleganta och konceptualiserade. På detta spår fortsätter Marko Vuokola, som för tillfället ställer ut på Galerie Anhava.
Namnet When Is Now refererar till tiden på ett inte alltför klyschigt sätt. Titelfrågan för tankarna till populärkulturen (How Soon Is Now? är en hit av The Smiths, How Long Is Now för sin del en legendarisk muralmålning i Berlin) men det är också ett trovärdigt konstutställningsnamn, i alla fall i denna kontext. Vuo kolas utställning är konceptuell och stundvis mycket stram, men med det vardagsfilosofiska namnet ger han varje betraktare en nyckel till helheten, eller i alla fall en beskrivning av utställningens centrala tema.
Hur dagen rinner i väg
Eftersom temat är nuet är det föga förvånande att Vuokola ofta använder sig av fotografiet, som är så intimt och ofrånkomligt förknippat med tiden. I historiens första bevarade fotografi, Nicéphore Niépces Utsikt från fönstret i Le Gras (182627), har belysningstiden varit så lång att solen hunnit röra sig över hela himlavalvet och därmed spridit sina strålar över bildens motiv från flera olika håll. För Niépce var detta inget konstnärligt val, men ända sedan dess har långa belysningstider använts av fotokonstnärer för att illustrera tidens gång. Vuokola gör tvärtom: hans serie The Seventh Wave består av fotografier tagna med så kort slutartid att en våg kan fångas mitt i sin rasande framfart över havet. Genom att skapa diptyker av två sådana ögonblicksbilder föreställande exakt samma motiv placerar Vuo kola tidens gång i utrymmet mellan bilderna.
Samma taktik använder sig Vuokola av även i serien Spaceliner, där geometriskt komponerade diptyker visar hur solljus faller igenom ett fönster och rör sig i ett rum. På långt avstånd ser det ut som monokroma Mondriankompositioner, men på nära håll kollapsar illusionen och kvar finns bara ett fotografi föreställande ensliga vita väggar, ljus och skugga. Var och en har säkert någon gång suttit inomhus och melankoliskt sett ljuset röra sig och känt hur dagen rinner i väg. Det är denna starka igenkänning som skänker de noggrant utförda Spacelinerdiptykerna liv.
When Is Now är ett retrospektiv, och det är alltså en hel del fragment ur större serier eller tidigare utställningar som ställs ut. De äldsta verken är plywoodskulpturer från 1988, skapade av en drygt 20årig Vuokola, medan de nyaste är utförda under det senaste året. Det är en nästan förbluffande enhetlig helhet, men den presenterar också en lite ensidig bild av konstnären som en allvarlig och minimalistisk konceptualist.
Detta stämmer förstås delvis in på Vuokola, men som galleristen Ilona Anhava poängterar i utställningstexten är han även en konstnär som dokumenterar sina rekordpoäng i flipperspel och föremål av vilka han fått en elstöt. Dessa mer lustiga verk är inte inkluderade i When Is Now, och det som slutligen lyfter hela denna utställning är källarvåningens ljudinstallation i vilken det rigida estetiska existerar i symbios med humor. The Complete Goldberg Variations 1955 & 1981 är en inramad LPskiva som möjligen innehåller samma ljudspår som hörs ur två högtalare, det vill säga en bit ur Bachs Goldbergvariationerna, spelad av Glenn Gould. Kruxet? Vuokola har satt perfektionisten Gould att spela mot sig själv genom att lägga två olika inspelningar av samma variation ovanpå varandra. Ljudspåren är synkroniserade så gott det går, och resultatet är alltså ett slags underligt stycke som är nästan rätt men ändå helt fel. Det är självklart att det är Bach som strömmar ur högtalarna, men allt det exakta och matematiska rämnar utan att det direkt är uppenbart vad det beror på.
Verket är anarkistiskt på ett så harmlöst men glädjefyllt sätt att man inte kan annat än att ta emot det med öppna armar. Även om Vuokolas övriga lustiga verk lyser med sin frånvaro räcker detta sofistikerade humoristiska verk för att göra When Is Now till en minnesvärd utställning.
Geometriskt komponerade diptyker visar hur solljus faller igenom ett fönster och rör sig i ett rum. På långt avstånd ser det ut som monokroma Mondriankompositioner, men på nära håll kollapsar illusionen och kvar finns bara ett fotografi föreställande ensliga vita väggar, ljus och skugga. Var och en har säkert någon gång suttit inomhus och melankoliskt sett ljuset röra sig och känt hur dagen rinner iväg. Det är denna starka igenkänning som skänker de noggrant utförda Spacelinerdiptykerna liv.