Musikalvänlig filmsommar
■ Sommaren på Yle Teema går i musikalens tecken och vad är väl bättre, med tanke på att den färska Mamma Mia!-installationen – Here We Go Again lyder underrubriken – också den står inför dörren (biopremiären infaller 20 juli).
På repertoaren finns allting från golden oldies till gedigna Oscarsfavoriter, från Spelman på taket (1971) och Gigi (1958) till West Side Story (1961), den sistnämnda med musik av Leonard Bernstein som därtill firas med en nyproducerad dokumentärfilm (i slutet av augusti).
Däremellan ser vi George Cukors Les Girls (1957) med finländska stjärnskottet Taina Elg som delar parkett med självaste Gene Kelly. Fransmannen Jacques Demy uppmärksammas med dubbelmackan Paraplyerna i Cherbourg (1963) & Flickorna i Rochefort (1967), båda med Catherine Deneuve som dragplåster.
Självskriven i sammanhanget är också Marcel Camus Orfeu negro (1959) med handlingen förlagd till Rio de Janeiros gator och gränder. Vad beträffar de färskare bidragen lyfter man gärna fram Stephen Elliotts Priscilla – öknens drottning (1994) med Hugo Weaving, Guy Pearce och Terence Stamp i dragmundering.
Men först ut är Milos Formans Hair (1979), den tjeckiskfödde regissörens uppföljare till dundersuccén och anti-etablissemangsprojektilen Gökboet. Det ska genast sägas att tajmningen i det här fallet inte var lika lycklig.
Trots allt hade det ju gått över ett decennium sedan ”The Age of Aquarius” plus att den prisade Broadway-förlagan, signerad trion Gerome Ragni, James Rado och Galt MacDermot, redan rosat marknaden.
I filmversionen är det John Savage som sätter agendan och detta på ett sätt som har en del gemensamt med hans rollarbete i Michael Ciminos Hjortjägaren. Savage porträtterar den intet ont anande Mellanvästernkisen Claude som på sin väg mot krigets Vietnam gör en mellanlandning i New York.
Här hade han spetsat in sig på Empire State Building och Frihetsgudinnan men riktigt så blir det nu inte, emedan killen av en slump kolliderar med Berger (Treat Williams) och hans hippiekompisar.
Råddar till det gör också Beverly d’Angelos rikemanstjej, ett potentiellt kärleksintresse som gör Central Park på hästryggen. Såsom alla borgarbrackor gör.
Det är inte att ta fel på energin i sång- och dansnumren – ingen gör det här lika bra som den stora Hollywoodorkestern – men i övrigt är det nog lite utomhusmuseum över Formans hippiemusikal.
Alla de obligatoriska klyschorna finns här, inklusive drogromantiseringen och den tokfria kärleken som förvisso inte alltid stryks medhårs. Det finns alltid de som far illa på kuppen. Yle Teema 21.05