De möter dem som andra vänder ryggen åt
Hur mår du?, frågar de av av Paula som ofta tillbringar sina dagar utanför järnvägsstationen i Helsingfors. När socialhandledarna rör sig på Helsingfors gator följer deras blickar ständigt med människorna i stadsbilden. Mannen på bänken – sover han? Flick
Hon står utanför huvudingången på järnvägsstationen. Hon är smal, huden är brunbränd av solen, håret har hon täckt med en duk. Hon står på ostadiga ben. I ena handen håller hon sin jacka, i den andra en burk öl. Hennes tal är osammanhängande och när hon gestikulerar stänker det öl runt på asfalten – förbipasserande går en extra lov och kastar långa blickar mot henne.
– Det är ju Paula, säger Minna Oikarinen och går tillsammans med Miia Pikkarainen och Sara Tahvanainen rakt mot kvinnan med bestämda steg.
Minna Oikarinen och Miia Pikkarainen är socialhandledare. Tahvanainen är praktikant och fem före färdig socionom från Arcada. Teamet jobbar på Helsingfors stads enhet för uppsökande närarbete och är ofta ute från tidig morgon på gator, i parker, köpcenter, biblio-
tek och andra offentliga platser där de ger råd och stöd åt dem som behöver det.
Vi följde med deras arbete under en kväll och en morgon i slutet av maj. De flesta av dem vi träffade heter egentligen något annat.
Strax innan vi möter Paula har vi träffat Merja som bor på Helsingfors järnvägsstation. Det har hon gjort i ”fem somrar och fem vintrar”. Varje natt, mellan klockan två och fem på morgonen är stationen stängd. Då samlar Merja ihop sina saker, som hon packat i ett halvt dussin resväskor, går ut från stationen och letar efter någon annan plats att sitta på.
Merja är misstänksam mot journalister och vill inte bli fotograferad. Hon är också misstänksam mot stadens hyresbostäder och andra boendealternativ som Minna Oikarinen och Miia Pikkarainen berättat om flera gånger tidigare.
– Jag har hört att de har vägglöss. En del av grannarna är jobbiga. Det finns problem med inomhusluften ...
Det hjälper inte att Minna Oikarinen berömmer stadens hyreshus som hon själv bor i.
Merja berättar om hur hon under vinterns kallaste veckor åkt på kryssningar till Sverige. I fartygen får hon sova ordentligt och vila benen. En bekant vaktmästare brukar ge henne rabattkuponger som ger tillgång till billiga resor. Hon berättar också om hur hon och den närbelägna kiosken hjälper varandra. Ibland får hon produkter vars bästföre-datum passerat. Ibland hjälper hon kiosken med att sätta dit snattare. Och så brukar hon hålla ordning på damernas toalett.
Merja ger Miia Pikkarainen en prydligt ifylld ansökan om utkomststöd. Det är jobbigt att röra sig på stan med alla väskor så socialhandledarna brukar hjälpa henne med att föra blanketter till FPA. Merja får också några bussbiljetter. Hon ondgör sig över den nya aktiveringsmodellen för arbetslösa.
– Samhället borde egentligen belöna mig för att jag inte kostar en cent i bostadsbidrag.
Tillbaka till Paula som känner stadens socialhandledare sedan tidigare. Efter en stunds samtal utanför järnvägsstationen är alla överens om nästa steg. Socialhandledarna ska följa Paula till servicecentralen på Sanduddsgatan, mer känd som ”Hietsu”, så att hon får en stunds vila.
Färden från järnvägsstationen till Sanduddsgatan går långsamt. Paula stannar flera gånger, funderar på om hon verkligen vill till Hietsu eller inte och Minna Oikarinen och Miia Pikkarainen idkar en lågmäld och vänlig övertalningskampanj.
Vid Hietsu går dörren i ett. Boendejouren har öppnat klockan fem på eftermiddagen och platserna delas ut i den ordning som folk anländer. Vid mottagningen står en man som berättar att han kommer rakt från magistraten. Han är Helsingforsbo, bostadslös och har ingenstans att sova och uppfyller därmed kriterierna för att få en av de 60 sängplatserna.
En del av dem som kommer in är uppenbart påverkade av sprit eller droger eller en blandning av bägge. Man behöver inte vara nykter för att få en bäddplats och det är också ett skäl till att många bostadslösa undviker Hietsu. Det är för stökigt, det är stressigt att dela sovsal med personer som har problem med sitt missbruk och man riskerar att bli av med sina ägodelar.
Hietsu som, efter diverse rättsliga klagomål, öppnade 2009, är det sista alternativet för många bostadslösa. Platsen är samtidigt en möjlighet för den som vill få tillgång till ett eget boende. I servicecentralens övre våning finns 52 rum med delat kök och badrum, vilka kan hyras på viss tid. Via servicecentralen kan man också träffa sjukvårdspersonal och få tillgång till sociala tjänster.
Paula får ett lakan och en handduk och släpps in i ett rum på bottenplanet. Mot väggen står tunna plastklädda madrasser, i golvet finns avloppsbrunnar. Allt är lätt att spola av. Paula sätter sig ner och får en plastmugg med vatten av Miia Pikkarainen som påminner henne om att hon borde äta gröt nästa morgon.
– Om du är intresserad av avvänjningsvård så är det bara att säga till åt personalen. De kan ringa mig och så följer jag dig till missbrukarvårdens poliklinik i morgon, säger Miia Pikkarainen.
– Hejdå. Ta hand om dig och kom ihåg att du är viktig, säger Minna Oikarinen innan hon stänger dörren om Paula.
Inom den bostadspolitik som fokuserar på hemlösa rådde tidigare en tanke om att en människa skulle förtjäna sitt boende. Budskapet var ”du får en egen hyreslägenhet först när du bevisar att du är redo”. Kring 2009 skedde en ändring i bostads ideologin och man började tillämpa modellen ”bostad först”. Den grundar sig på att en bostad är en grundläggande rättighet. Vid samma tidpunkt började de traditionella natthärbärgena försvinna ur Helsingfors gatubild för att ersättas med, ofta stora (50–90 personers), enheter för stödboende. Allt detta hänger ihop med regeringens nationella program för att minska bostadslöshet (Paavo och sedermera Aune). Programmen har beskrivits som en succé som på tjugo år halverat bostadslösheten i Finland. I dag är drygt 7100 personer bostadslösa i Finland. Av dem bor över hälften i Helsingfors.
Men även om antalet bostadslö
sa i Finland minskar för femte året i rad sker en annan utveckling: andelen unga, under 30-åriga bostadslösa ökar.
Och Helsingfors stads uppsökande socialhandledare har också noterat en annan trend: antalet människor som sover utomhus i Helsingfors växer. I slutet av 2017 var det kring 85 personer jämfört med 60 personer året innan. De här människorna sover bland annat i parker, i köpcenter, i parkeringshallar, offentliga toaletter och i bilar.
Hur är det möjligt att en människa, i Finland, bor åratal på gatan? Varför gör samhället inget? De här frågorna får Minna Oikarinen och Miia Pikkarainen med jämna mel-
lanrum höra av allmänheten. Orsakerna är många och ofta komplexa. Samhällets tjänster, som kan vara rätt osmidiga, och kraven som ställs på den bostadslösa kan utgöra ett hinder. Andra har svårt att ta emot hjälp. Det är många som faller utanför, säger Minna Oikarinen och Miia Pikkarainen.
Det kan vara personer med psykiska sjukdomar, ofta i kombination med ett missbruk. Det kan vara människor som tappat förtroendet för andra människor, myndigheter, ja hela samhället.
En stor del av socialhandledarnas arbetstid går till att skapa tillit. Det gör de genom att jobba långsiktigt och genom att finnas där människorna finns.
– Vi är måna om att bemöta människor vänligt. Vi kanske är de en da som gör det. De här människorna har ofta en osynlig stämpel i sin panna som påverkar hur de blir bemötta av andra, säger Minna Oikarinen.
– Och vi följer dem till stadens missbrukartjänster också en trettioförsta gång om det behövs. En del inom vår bransch har en nuelleraldrigattityd men varje människa har ett värde och ska bemötas med respekt, fortsätter hon.
Klockan närmar sig nio och Miia Pikkarainen, Minna Oikarinen och Sara Tahvanainen bestämmer sig för att styra mot Hermanstad och Diakonihusets natthärbärge som upprätthålls av Helsingfors kyrkliga samfällighet och föreningen Vivo rf. Det är Helsingfors enda rus och drogfria akutbonde och det händer ofta att alla som vill inte får plats i boen det. Det finns 30 madrasser och platserna delas ut enligt principen först till kvarn.
I Sörnäs byter vi från metro till spårvagn. På spårvagnshållplatsen stöter socialhandledarna på en annan gammal bekant, uppenbart alkoholpåverkad.
– Johtajatar (Direktrisen), utbrister mannen och ler mot Minna Oikarinen.
Mannen berättar att han ska ta sig till en restaurang som säljer öl för en euro glaset.
Samtidigt händer något längre bort på perrongen. En redlöst berusad man faller bakåt och blir liggande på rygg. De flesta tar två steg bakåt.
– Stötte du dig, frågar Minna Oikarinen och hjälper sedan upp mannen.
Hon passar också på att dra upp hans byxor som i fallet glidit långt ner över baken.
– Var är min öl? undrar han.
Utanför Diakonihuset står ett tjugotal personer och väntar på att dörrarna ska öppnas. Det är en lågmäld skara människor som talar olika språk. Här finns en ung spanskbrittisk kille som kommit till Finland i oktober och som hoppas på att hitta städjobb till sommaren.
– Helsingfors är en human stad. Jag får boende och mat så jag klarar mig.
Några män talar estniska med varandra, en grupp män och kvinnor talar rumänska. Ett par som presenterar sig som Nadja och Costica lyser upp när de får veta att vi job bar för HBL. År 2015 besökte journalisterna Jeanette Björkqvist och Evy Nickström parets hemby Tecuci i Rumänien i samband med reportaget Europas utstötta (31.5.2015). Nadja och hennes man säljer fortsättningsvis tidningen Iso Numero på Helsingfors gator. De saknar sina barn och äntligen, om tre dagar, ska de flyga hem för att träffa dem igen.
– På söndag, säger Nadja och ler med hela kroppen.
Dörrarna till Diakonihuset öppnar klockan 21.00. De som övernattar har en timme på sig innan lamporna släcks och tystnaden sänker sig.
Den spanskbrittiska killen bänkar sig vid datorn och sätter på en actionfilm där maskingevär och camouflageklädda figurer skymtar förbi.
Samhället borde egentligen belöna mig för att jag inte kostar en cent i bostadsbidrag.
Merja,
bosatt på järnvägsstationen i Helsingfors.
De anställda bjuder på kaffe, te, smörgås och wienerbröd – donationer från ett bageri.
Nadja och Costica dukar fram en grillad höna och äter ljust bröd med sylt.
Miia Pikkarainen och Minna Oikarinen sätter sig ner och talar med en man som visar sig vara från Marocko. Han har en ingenjörsutbildning, talar flytande engelska, har jobbat på en bilfabrik och drömmer om att hitta jobb i Finland.
– Han har just den yrkesskicklighet som efterfrågas vid bilfabriken i Nystad, säger Miia Pikkarainen senare.
Men precis som för många andra som kommit till Finland i hopp om snabb anställning får mannen höra om processen med arbetstillstånd, svårigheter att få bostad och uppehållstillstånd med mera. Minna Oikarinen och Miia Pikkarainen ger mannen rådet att nästa dag besöka Mosaiikki, det mångkulturella dagcentret för papperslösa, som kan hjälpa honom vidare.
Sara Tahvanainen sätter sig mittemot en ensam äldre kvinna, Tiina. Tiina dricker långsamt av kaffet och äter den ena smörgåsen, den andra packar hon in i en servett. Det är ett tag sedan hon fått rena kläder.
Tiina har varit bostadslös i ett år, eller två.
Hon minns inte exakt. Sina ägodelar bär hon i två butikskassar som hon ställt intill madrassen. Lakanet och handduken hon fått ligger orörda. Tiina bröt axeln i vintras och orkar inte bädda.
Tiina talar flytande svenska. Hon är uppvuxen i Kemi och flyttade un der 1970talet till Sverige där hon jobbade länge inom textilindustrin.
– Jag borde kanske aldrig ha flyttat tillbaka till Finland. Det har varit tungt och folk bryr sig mindre om varandra, säger hon.
Tiina är nöjd med härbärget i Diakonihuset. Det är lugnt, hon brukar sova bra och gillar att få träffa människor från andra länder.
– Det enda jag saknar är att få kaffe på morgonen.
Tiina står i kö för en bostad hos Ystiftelsen men hon är osäker på om hon kommer att bo i lägenheten om hon får en.
– Jag har haft svårt att hitta en lägenhet där jag skulle trivas med grannskapet. Om jag hade pengar skulle jag köpa ett hus eller ett radhus. Men man kan inte trolla fram pengar, säger hon.
har vi träff på järnvägsstationen klockan sju. Merja sover på sin sedvanliga plats, hopkrupen på sin bagagekärra med en sjal dragen över huvudet. I dag jobbar Minna Oikarinen med kollegan Mikko Uimonen. Vi börjar med en runda via Kajsaniemiparken, Runda huset och Tokoistranden. På stranden ligger en man och sover på några utbredda tidningsuppslag.
– Det är bäst att vi väcker honom innan någon annan gör det, säger Minna Oikarinen och säger att det är mer än sannolikt att bli rånad om man sover ute.
Mannen heter Tomppa. Han bor på en liten ort i Lappland och har för två veckor sedan kommit till Berghäll för att träffa gamla vänner. Pengarna är slut och helst skulle Tomppa resa hem. Han har samlat
■
flaskor för att få pengar till mat och ser sliten ut.
Minna Oikarinen och Mikko Uimonen berättar att Tomppa först måste gå till FPA. Om FPA inte kan hjälpa ska han vända sig till Helsingfors socialjour. Minna Oikarinen visar var socialjouren finns och försäkrar sig om att Tomppa hittar till FPA. Sedan säger vi hejdå. Senare får vi veta att Tomppa via socialjouren lyckades få tag på en bekant som lånade honom 100 euro.
– Hoppas han använde pengarna för att resa hem, säger Oikarinen.
Vi promenerar till Backasgatan och dagcentret Illusia som upprätthålls av Stiftelsen sininauhasäätiö. Här finns fler bekanta från dagen innan. De estniska männen spelar biljard. Den marockanska mannen får en handduk och en möjlighet att duscha. Också här bjuds det på frukost. I samma byggnad men i en annan trappa har stiftelsens företag 90 stödbostäder som alla hyrs ut enligt principen bostad först.
Och där vägg i vägg med Pessi och Illusia finns restaurangen mannen på Sörnäs spårvagnshållplats talade om i går. Ett glas öl (0,4 liter) kostar 1 euro mellan 9 och 10 på morgonen.
På vägen tillbaka till centrum går vi genom Kajsaniemiparken. Uppe på kullen intill Jussi Mäntynens skulptur av en ung älg sitter ett gäng unga män som är födda i Somalia och som flyttat till Finland i ung ålder.
– Vill ni köpa marijuana? undrar en kille samtidigt som en annan börjar diskutera olika människors förutsättningar att klara sig i livet.
– Har jag haft samma utgångspunkter som Juha Sipiläs barn? Nej. Som liten pojke var jag tvungen att sköta mina föräldrars ärenden i Finland. Jag har mött rasism ända sedan jag var liten och fortfarande ser folk ner på mig.
Minna Oikarinen och Mikko Uimonen känner en del av killarna från förut, de sitter nästan alltid på samma ställe, men i dag är något annorlunda. Männen har sällskap av en ung tjej som berättar att hon är 17 år och att hon är i Helsingfors för att hälsa på sin morbror.
En tredje kille vill nu tala med Mikko Uimonen i enrum. Killen berättar att flickan rymt från ett boende i Åbo och ber socialhandledarna hjälpa tjejen. Hon hör inte hemma i parken och framför allt inte i vårt sällskap, säger han.
Tjejen märker att något är på gång och när Mikko Uimonen och Minna Oikarinen vill tala med henne blir hon osäker, greppar ett hårt tag om sin plastpåse och springer ner från kullen mot Järnvägstorget.
– Vi har inga medel att stoppa henne, säger Mikko Uimonen som ringer nödcentralen, ger signalement på tjejen och ber att en polispatrull kunde hålla utkik efter tjejen.
Någon lämplig patrull finns just då inte i närheten av järnvägsstationen och det är uppenbart att socialhandledarna är oroliga.
– Hatten av för killen som kom och pratade med oss. Det här är verkligen ingen bra plats att sova på för en ung flicka, säger Minna Oikarinen.
Hon och Mikko Uimonen går tillbaka till järnvägsstationen där de talar med väktarna om det som skett.
– Hoppas det ordnar sig, säger Minna Oikarinen.
Socialhandledarna lämnar stationen för att ta sig an nästa arbetsuppdrag. Mikko Uimonen ska bland annat besöka en man som han stött i processen att få en egen bostad.
Utanför järnvägsstationen sitter Paula i solen med sina vänner. Hon dricker öl och höjer handen till en hälsning.
feature@hbl.fi Källor: Sosiaalinen raportointi, asunnottomuus, etsivä lähityö, 1.12.2017. Sosiaalinen raportointi, etsivä lähityö 30.5.2017. Hietsussa yöpyneiden asunnottomuuspolut, Liikkuvuus asunnottomuuden ja asuntoväestön välillä, licensiatavhandling, Sanna Sunikka, Helsingfors universitet (maj 2016). Bostad först, asuntoensin.fi. Ara, statistik över bostadslöshet 2017.