Quo vadis Samlingspartiet?

Petteri Orpo fortsätter leda Samlingspartiet efter att enhälligt ha blivit omvald men partifolket är förvirrat eftersom åsikterna om vård- och landskapsreformerna varierar internt.

Partikongressen i Åbo är på många sätt en mellankongress för Samlingspartiet. Det blir omröstningar om partiets vice ordförande och ordföranden för partifullmäktige men det är inte särskilt dramatiskt. Därför saknas den spänning som ordförandevalen har skapat på Samlingspartiets två senaste kongresser. För två år sedan besegrade Petteri Orpo sittande Alexander Stubb, som valdes till partiordförande för fyra år sedan, då Jyrki Katainen slutade.

Trots ett nytt principprogram och många, delvis också radikala motioner, var partikongressen en rätt sömnig tillställning under fredag och lördag.

Under den lugna ytan finns ändå spänningarna kring vård- och landskapsreformerna. Formellt finns reformerna inte alls på kongressens agenda men i praktiken skapar de klara skiljelinjer inom Samlingspartiet. Sättet att handskas med den konflikten präglas i alla fall av den diskreta borgerliga charmen.

Så var det också på den separata diskussion om vårdreformerna som ordnades redan på fredagskvällen. I motsats till mötessalen var det fullspäckat och det fanns en viss spänning i luften. Förutom partiledningen var också reformens mest högljudda kritiker, Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuori (Saml), närvarande. Han står fast vid sin kritik.

Partiordförande Petteri Orpo betonade behovet av en vårdreform och underströk att Samlingspartiets mål, alltså valfriheten, fortsättningsvis går att uppnå. Men Orpo var också tydlig med att man ännu inte vet om det blir så. Det klarnar först när riksdagens social- och hälsovårdsutskottet har arbetat vidare och har ett betänkande som grundlagsutskottet kan ta ställning till. Det sker först i höst.

På diskussionen fick Jan Vapaavuori inte något synligt stöd, vilket ledande samlingspartister nogsamt påpekade för alla journalister. Det är inte så underligt att samlingspartisterna känner sig förvirrade. Vård- och landskapsreformerna är svåra att greppa för de är så omfattande. Där finns element som många i Samlingspartiet har svårt att smälta men samtidigt är det få som öppet vill ställa sig upp mot partiledningen. Men Samlingspartiet vore inte sig självt om man inte försökte göra en dygd av nödvändigheten. Nu stoltserar man med att Samlingspartiet minsann klarar av att det finns olika åsikter inom partiet.

Petteri Orpos linjetal på lördagseftermiddagen var en lång lista på framtidsfrågor som är viktiga för Samlingspartiet – allt från behovet av tvåårig förskola för att undvika marginalisering bland unga till en familjeledighetsreform, Natomedlemskap och sänkta inkomstskatter. Särskilt familjeledighetsreformen och Nato fick applåder.

Samlingspartiet beslöt redan för två år sedan att partiets mål är att Finland under de närmaste åren ansöker om medlemskap i Nato. På presskonferensen efter sitt tal ville Orpo inte definiera vad ”de närmaste åren” innebär i praktiken och han ville inte heller kommentera sin föregångares Alexander Stubbs släng till president Sauli Niinistö om att den allmänna opinionen i Finland skulle svänga till förmån för Nato om presidenten offentligt skulle stödja tanken.

Mycket står på spel för Samlingspartiet. Inom ett år har vi tre olika val och efter sitt omval till partiordförande sa Petteri Orpo att Samlingspartiet ska bli störst i alla tre – landskapsvalet, riksdagsvalet och EU-valet. Just nu väger det ganska jämt mellan SDP och Samlingspartiet om platsen som det största partiet, men mycket hinner hända på ett knappt år. Petteri Orpos krav på facket att komma med egna förslag om att förnya arbetslivet och inte bara bromsa kan ses som ett inlägg i den kampen.

Under Orpos ordförandetid har Samlingspartiet på många sätt återgått till Jyrki Katainens välfärdsomhuldande, socialliberala linje. Arbetslivsfrågorna hör till dem som SDP och Samlingspartiet kan ha svårast att enas om ifall de för regeringsförhandlingar om ett knappt år.