”Vi lever i en cynisk tid”
”Förbittring” kunde ha varit en alternativ boktitel för Lionel Shrivers novellsamling. Mycket handlar om föräldrar som blir förbittrade på sina barn, barn som inte står ut med sina föräldrar, och hur vi inte orkar leva med oss själva.
”– Jag läser inte romaner för att känna mig moraliskt bättre. Jag började skriva för att på papper behärskar jag min värld – jag kan vara elak (…) och vresig. Jag kan låta mina gestalter vara hur vedervärdiga som helst. Jag har aldrig förväxlat mitt arbetsbord med söndagsskolan.” (Lionel Shriver i Prospect, mars 2018)
Här är hon igen, Lionel Shriver, som gjorde världssuccé 2003 med boken Vi måste prata om Kevin. Få hade då hört om henne. Vad hade motiverat henne att skriva om en ung pojke i en skola som skjuter två skolkamrater och två av skolans anställda?
De två pojkarna som sköt 13 människor i Columbine High School i Colorado i april 1999 var modeller, men romanen var också, menade Shriver, ett försök att förstå och förklara vilken roll Kevins föräldrar hade spelat. Hade pojken blivit en annan om de gett honom tid, förståelse och kärlek?
Sedan dess har Shriver skrivit flera andra romaner och journalistik. Också Big Brother 2013 om viktneuros väckte stor uppmärksamhet. Den historiska en unge mannen i romanen baserar sig på hennes egen bror Greg som dog av övervikt.
Förbittring
Nu har Lionel Shriver utkommit med en bok av annat slag, en novellsamling med titeln Property. Man kunde tro att den hänför sig till egendom, ägodelar, lösöre, och till en del gör det också det. Men ordet ”property” är här också något mera invecklat. Det handlar i en del noveller om vad vi känner för, associerar till, tycker vi tillhör, var vi hör hemma. ”Förbittring” kunde ha varit en alternativ boktitel för mycket handlar om föräldrar som blir förbittrade på sina barn, barn som inte står ut med sina föräldrar, och hur vi inte orkar leva med oss själva. Skildringen är på Shrivers typiska sätt småironisk med inslag av komedi.
Novellerna handlar således om många olika sorters konflikter.
Mitt och ditt territorium
– Immigration har alltid fascinerat mig för det handlar ju om territorium och olika motstridande åsikter om vad som är och inte är ditt, har Shriver också sagt.
Den långa novellen ”Domestic Terrorism” är dagsaktuell på flera nivåer. Harriet och Court bor i ett hus i Atlanta, USA. Deras son Liam, 31 år gammal, bor med dem och vägrar att flytta ut. Han bryr sig inte om att lära sig någonting för allt serveras på bricka hemma! Mamma Harriet ger olika förslag och föreslår att sonen skall försöka leva ett eget och självständigt liv. Liam nonchalerar henne, och det känns framför allt, säger hon, plågsamt att se flyktingar på teve som desperat letar efter nya hem. Föräldrarna hyr en lägenhet, packar Liams ägodelar, och byter lås på sitt hus. Också det misslyckas.
Liam har en svart amerikansk flickvän Jocasta som är utbildad veterinär och som varje vecka tillbringar fyra nätter med Liam i hans familjehem. Inte heller hon har bråttom bort! Hon säger att den ”amerikanska drömmen” att alltid sträva efter något bättre i livet är ”en dröm”. ”Liam och jag är lyckliga (…) vi är levande i nuet”.
Shriver provocerar
Vi kan läsa novellen på olika sätt. Liam är en kille som inte kan bryta sitt livsmönster helt enkelt; för föräldrarna, i synnerhet mamma Harriet, innebär det en känsla av skam speciellt när grannarna pratar om dem.
Lösningen är sedan inte den vi kanske väntat oss. Liam och Jocasta får en liten flicka. Harriet och hennes man flyttar till husets nedre våning medan Liam, Jocasta och deras barn bor i övre och större delen av huset. ”Tyskland hade året innan tagit emot över en miljon immigranter, vid jämförelse kan man inte säga att det var speciellt generöst att ta emot och inhysa en mor och ett barn”.
Shriver provocerar, men vi väntar oss ju det av henne. Hon beskriver människor och miljöer från Belfast till Brooklyn och hennes gestalter är alltifrån enstöringar till immigranter och försnillare. Det är en ojämn samling som ofta känns frustrerande. Vi förstår henne då hon skriver ”Vi lever i en cynisk tid”. Fiendskapen och motsättningarna människorna emellan i novellerna är kanske som hon säger tidstypiska och hur väl Shriver än skriver – och hon gör det – så är det en bok man helst bör läsa i små doser.