För Carl Knif är dansen ett sätt att förstå sig själv och världen. Hans nya verk handlar om möten och mirakel.
På torsdag har Carl Knifs nya verk premiär på Finlands största dansfestival i Kuopio. I höst är han även aktuell som koreograf för musikalen Chess, och hans succéföreställning Förvandlingen återkommer också på repertoaren inför en turné i Sverige.
När vi träffas i Helsingfors en dryg vecka innan premiären på Kuopio tanssii ja soi säger dansaren, koreografen och regissören Carl Knif att det ännu finns mycket kvar att göra, men att det är så det ska vara – ett verk får inte vara färdigt för tidigt. Och den här gången är arbetsgruppen större än förut för Carl Knif Company: tretton personer, varav sex är dansare, två skådespelare, en textförfattare, en ljud, ljus och dräktdesigner samt en koreograf – Knif själv.
At once, in Helsinki heter verket som kretsar kring mirakel i vardagen. Namnet syftar på en önskan till drastisk förändring – att någonting måste bli annorlunda nu genast – och på att det i en stad samtidigt finns många öden som berör varandra.
Texten skriven av Kristofer Möller är en viktig del av föreställningen som handlar om tre personer i Helsingfors. Knif har redan en längre tid undersökt samspelet mellan text och rörelse, inte minst i hans hyllade regidebut med Kafkas Förvandlingen på Svenska Teatern för två år sedan.
– Jag har gått mera mot det dramatiska berättandet i mina föreställningar. Speciellt efter Förvandlingen har jag varit intresserad av skådespelares fysik och de möjligheter som finns där, och av att använda deras kunnande i textbehandling. Jag vill sammanföra dansares finstilta rörelsespråk med text, som också är något subtilt. Det är härligt att jobba så, säger Knif.
Det här är första gången som Knif samarbetar med Kristofer Möller, som är hans sambo.
– Eftersom jag vet mycket om vad han varit med om kunde jag beställa en text baserad på vissa av hans upplevelser, säger Knif som tidigare skrivit texter till sina dansverk själv, och då också baserat dem på det självupplevda.
– I dialog med Kristofer styrde vi sedan in hans upplevelser i berättelsen. Den är så klart kryddad och inte autobiografisk, men det har hjälpt att ha verkliga förebilder och händelser som bas. Det har också varit en lättnad att ha ett manus att utgå ifrån, då jag tidigare jobbat så starkt utifrån rörelse och det rumsliga. Nu är gränserna klarare.
I framtiden vill Knif kanske sudda ut allt det här igen och gå mot det abstrakta och intuitiva, men nu känns det för honom viktigt att berätta en historia och ha en dramaturgi. I det nya verket är det tre berättelser som flätas samman genom en berättare som minns sin ungdom och människor som han mött. Det bärande temat är mirakel.
Vad är mirakel för dig?
– Det att vi finns här på jorden samtidigt, att vi har en möjlighet att se varandra, leva med varandra, det är ett mirakel. Och brytningsskeden är också mirakel: när livet vänder och ljuset kommer in.
Knif vill ändå lämna verket så öppet som möjligt så att åskådaren själv kan meditera över temat.
Samarbeten
För första gången dansar Knif inte själv i en egen produktion, vilket han medger först kändes konstigt, men senare enbart som en bra sak.
– Det är många på scen och många element som ska samspela – text, rörelse, kostym, projiceringar – och det skulle vara omöjligt att ha koll på allt och samtidigt dansa själv. Det är bra att kunna vara utanför och se helheten och vad som behöver justeras.
Att ha premiär just på festivalen i Kuopio är bra av flera orsaker.
– För oss som fri grupp är alla samarbetspartner viktiga, speciellt vid en så här stor produktion. Dessutom är en festival ett roligt premiärställe eftersom publiken är en annan än vanligen, med folk från runtom i landet och även andra länder. Möjligheten finns också att det finns köpare från festivaler utomlands på plats, vilket är spännande, säger Knif och tillägger att Kuopio tanssii ja soi är en legendarisk dansfestival.
Gruppen samarbetar också med dansteatern Raatikko och turnerar under hösten och nästa vår med verket inom ramen för det nationella projektet Konsttestarna, under vilket skolelever får uppleva konst. Tillsammans med Raatikko har Carl Knif Company gjort en video som skickas till åttondeklasser runtom i landet, varefter barnen också får se verket och sedan diskutera det.
Många bollar i luften
Men Carl Knif arbetar också aktivt med andra projekt. Han är koreograf för musikalen Chess som har premiär på Svenska Teatern i början av september. Arbetsgruppen har nyss tagit sommarpaus från repetitionerna och fortsätter i augusti.
– Det är jättespännande och nytt för mig att jobba med en musikal. Det är en positiv utmaning att arbeta med en ensemble som består av väldigt duktiga sångare, men som inte har så mycket erfarenhet av dans och det fysiska. Vi har jobbat fram ett material som känns organiskt och passar dem, och som för berättelsen vidare, säger Knif.
Dessutom arbetar Knif med Duvteatern, där de förbereder en större produktion (som han ännu inte kan tala mera om). Du har mycket på gång, hur hanterar du allt? – Bra fråga! Det är säkert tack vare att de olika projekten och formerna berikar varandra. Jag har dem under kontroll just eftersom de är så olika. Det ena verket inspireras av det andra, de kommunicerar sinsemellan via mig, säger Knif vars dröm alltid har varit att få jobba brett.
– Jag vill undersöka hur och var jag kan använda det kunnande jag har byggt upp och förädlat inom konstdansen. Vad kan jag göra av det i andra forum och med andra människor? Vad är det som främst driver dig? – Med hjälp av dansen förstår jag mig själv och andra bättre. Den är mer än ett verktyg och mer än ett yrke, den är ett sätt att förstå världen. Det tankespelet kan jag alltid leka när jag är i skapandeprocessen och det gör att jag om och om igen vill skapa, sätta mig in i leken, säger Knif.
Drömmar
Vad framtiden beträffar, berättar Knif att han definitivt vill regissera igen.
– Det var en ny öppning, ett intressant och utmanande landskap att gå in i. Jag vill fortsätta utforska sambandet mellan fysiskt uttryck och text. Och så vill jag fortsätta under söka vart jag kan föra dansen i mitt eget skapande. Vem kan jag samarbeta med, var och med vem kan jag dansa, säger Knif och fortsätter med en konkret dröm:
– Jag vill ha en egen studio! Det är okej att vara nomad, men det är energikrävande, stressande och det kan vara svårt att koncentrera sig på det viktiga.
För att återgå till de många bollar som Knif har i luften, så kastas ytterligare en nygammal upp i höst: succén Förvandlingen kommer upp på Svenska Teaterns repertoar igen i november och december, den här gången både i svensk och i finsk version.
– Vi åker på turné med Riksteatern i Sverige i januari och februari, och det var deras önskan att vi också skulle ha en finsk version för de samhällen där det bor många sverigefinnar.
Men innan det och innan Chess och allt annat – och efter premiären i Kuopio – blir det välförtjänt semester. Den kommer Knif och Möller att till stor del tillbringa på sin kolonistuga på Degerö.
– Det är underbart att jobba massor men man måste nollställa sig ibland. Vi konstaterade att vi inte behöver några resor eller nya intryck i sommar, det är skönt att bara vara här, säger Knif.