Sommaräventyret 2018
Livet är en räcka av val. Det gäller att prioritera och välja bort. Det ena eller det andra. Nu ska jag välja mellan att åka nordväst till valarnas rike, eller till sydväst och smaka goda viner. Jag väljer båda.
På Nova Scotia i östra Kanada är det aldrig långt till havet. Mycket handlar om fiske, flundror och hummer, men också om vin och val. HBL:s sommaräventyrare Stefan Lundberg överraskas av att Nova Scotia ligger på samma breddgrad som Bordeaux och att provinsens vinodlare gnuggar sina händer över klimatförändringen. Följ med på etapp 1 i Expedition Kanada!
De tre senaste dagarna känns som ett halvt liv. Den ena omtumlande upplevelsen har avlöst den andra sedan jag lämnade Halifax och äventyret började.
Men för att inte föregå händelsernas gång. Halifax är att rekommendera för alla, utom Museiverkets tjänstemän. Den fördomsfria byggnadskulturen där gammalt sorglöst byggs på med nytt, och där man till och med tillåts installera hissar i gamla hus, skulle få verkets byråkrater att slita sig i håret.
På ”boardwalken”, den brädlagda trottoaren längs de gamla kajerna bjuds besökaren på en historielektion vid snart sagt varje steg. Som till exempel att den 6 december 1917 är en lika historisk dag för Halifaxborna som för oss. Men med helt andra förtecken.
Den norska ångaren Imo kolliderade denna dag på redden med franska Mont Blanc som var fullastad med sprängämnen. Fartygen lyckades först lösgöra sig från varandra men en del av Mont Blancs känsliga last antändes. Besättningen övergav det livsfarliga fartyget som brinnande började driva in mot staden. Nyfikna samlades i tusental längs kajerna utan att inse faran. De förstod inte de franska sjömännens varningar. Slutligen exploderade Mont Blanc i den största av människan förorsakade explosionen, kärnvapenditona undantagna.
Tvåtusen människor dog och niotusen skadades. Innerstan ödelades. Delar av fartyget påträffades 3,5 kilometer från explosionsplatsen.
Halifax hörde alltså till de platser på jorden där Finlands självständighetsdeklaration inte noterades speciellt högt den 7 december.
Samma breddgrad som Bordeaux
På en av vinbarerna nere i hamnen upptäcker jag en rad lokala viner och får lära mig att Nova Scotia är en växande vinproducent som i själva verket ligger på samma breddgrader som Bordeaux i Frankrike! Man lär så länge man reser. Valarna som håller till i denna Kanadas ”maritima lekpark”, som turistbroschyrerna kallar delstaten, är de som mest lockat mig hit och en valsafari med gummibåt har hägrat i tankarna. Men ska man välja mellan vin och val så ...
Dessutom visar sig vingårdarna ligga på vägen till Brier Island där kapten Jamie Swift lovat föra ut mig med sin gummibåt.
Det blir alltså först vin, och valen får bli dessert.
Redan följande morgon styr jag mot den fransktklingande vingården La Petite Rivière på sydkusten.
Jag väljer omvägen längs den vindlande kustvägen mot legendariska fyrudden Peggys Cove, som besöks av en miljon turister varje år.
Den karga byn gömd mellan klipporna har enligt sägnen uppkallats efter en liten flicka, den enda överlevande efter ett haveri på 1800-talet. Hon var för liten för att veta vad hon hette, så hon fick heta Margaret, med smeknamnet Peggy.
Tusentals människor gäckar årligen havets styrka på udden där överraskande jättevågor, trots alla varningsskyltar, med jämna mellanrum skördar de dumdristigaste från de hala klipporna. Naturens urval, skulle Darwin ha sagt.
I dag är havet förrädiskt lugnt, men allt emellanåt slår dyningarna med ett dån mot klipporna till besökarnas förtjusning eller förskräckelse.
Välsignad klimatförändring
På La Petite Rivière hittar jag ett hus i typisk provençalsk stil, omgivet av blommande lavendel.
Barbara Thomson-Sears och maken Sean Sears äger en av de tjugotvå vingårdarna i Nova Scotia där klimatförändringen har blivit en välsignelse. Åtminstone på kort sikt.
– Om trenden fortsätter så kommer vi att höra till de ledande vinproducenterna, säger Sean.
Antalet frostfria dagar har ökat drastiskt under de senaste tio åren och sedan 1970-talet har växtdagarna ökat med cirka fyrtio per år.
– Alla bygger ut och ökar sina odlingsarealer.
Det behövdes dock mer än en gynnsam klimatförändring för att
I Kanada vet alla vem Pete Luckett är på grund av alla mina matprogram på tv, så när jag öppnade restaurangen och vinbutiken stod här femtusen människor i kö. Sådant kan jag, men vinodling visste jag inget om så jag har anställd expertis. Pete Luckett, tv-kändis och vinodlare
få den tidigare framgångsrika företagsledaren Sean och inredningsarkitekten Barbara att bli vinodlare.
– Det började med att vi krockade med ett tåg, säger Sean och berättar hela historien om hur paret en vacker dag bländades av solen vid en plankorsning i Truro och körde in i tåget som redan rusade genom korsningen.
– Att vi rammade tåget var tur i oturen för hade tåget kört på oss så ...
De två skadades svårt och genomled år av rehabilitering.
– Vi märkte att utomhuslivet påskyndade tillfrisknandet och det gav oss den slutliga puffen att förverkliga drömmen om en vingård.
Barbara utbildade sig till sommelier och med hjälp av egen vetgirighet och utländska vinkonsulenter kom paret i gång år 2010. Gården är liten och producerar 30 000 flaskor per år. Än så länge räcker det bara till för den lokala marknaden. Det gäller också för de andra vinodlarna.
Vinindustrin i Nova Scotia är ung, knappt tjugo år. Ändå vet man att
de tidigaste franska invandrarna har odlat vindruvor också på La Petite Rivière redan på 1600-talet.
– Det är den första vingården i Nordamerika, säger Sean.
– Vi har hittills odlat hybrider som tagits fram i Kanada och Nordamerika för att klara de hårda vintrarna, med det mildare klimatet kan vi nu odla känsligare europeiska sorter, bland annat Riesling.
Paradoxalt nog har de årligen återkommande orkanerna som drar norrut längs den amerikanska östkusten kommit vinodlarna i Nova Scotia till undsättning.
– De följer Golfströmmen och viker av just utanför vår kust. Orkanerna driver upp det varma vattnet ur strömmen som sedan kommer oss till godo.
Det torra vita vinet jag bjuds på är en härligt frisk fruktig dryck med tydlig smak av mineraler och havets närhet. Ingen vinodling på Nova Scotia ligger längre bort än sjutton kilometer från Atlantkusten.
Nova Scotias Wiklöf
En grannröd traditionell engelsk telefonkiosk har ställts helt fräckt mellan vinrankorna i Grand Pré, i Annapolis Valley på Nova Scotias nordkust.
Det måste man bara kolla närmare. Det är en av de största gårdarna, Luckett Vineyards, som ägs av britten och tv-kändisen Pete Luckett.
– Jag älskade klimatförändringen, hälsar han mig glatt.
Pete, 65, är en liten, kraftigt byggd man, med ett ständigt smile, välsmort munläder och klurig blick. Rik och selfmade. Något av en Nova Scotias Anders Wiklöf, visar det sig.
– Att sälja och marknadsföra är min grej. Det lärde jag mig som frukt- och grönsakshandlare hemma i England. Här i Kanada byggde jag upp min verksamhet och hade över femhundra anställda.
Så sålde han sin livsmedelskedja åt en ännu större kedja och för miljonerna kunde han ägna sig åt något nytt.
– Man kan inte börja från noll om man ska bli vinodlare.
– I Kanada vet alla vem Pete Luckett är på grund av alla mina matprogram på tv, så när jag öppnade restaurangen och vinbutiken stod här femtusen människor i kö. Sådant kan jag, men vinodling visste jag inget om så jag har anställd expertis.
– De första Nova Scotia-vinerna var rent ut sagt dåliga, men nu håller vi hög kvalitet. Alla odlare hjälps åt för vi behöver varandra.
Ett exempel är Nova Scotias egen appellation, kvalitetsgarantin för viner, ”Tidal Bay”. Namnet anspelar på att området har världens högsta tidvattensdifferens.
– Vi är tolv odlare som tillverkar Tidal Bay-viner enligt samma strikta kriterier. De är alla olika, men håller samma kvalitet. Det är som Champagne i Frankrike eller Chianti i Italien.
– Tidvattnet inverkar på luftströmmarna och gynnar våra odlingar.
Jordmånen och klimatet påminner mycket om motsvarande i Champagne i Frankrike. Pete är därför övertygad om en sak.
– Bubbelvinerna blir vår nästa stora grej!