Din bästa vän är inte min bästa vän

Det borde kanske krävas licens för att äga hund. Åtminstone för kamphundar, som kan vara farliga för omgivningen, både för andra hundar och för människor. Nej, de borde vara förbjudna helt och hållet, men det ämnet kanske kräver en egen krönika.

När jag var barn bodde vi granne med min pappas kusin och hans familj. Våra grannar hade hundar.

De hade en schäfer som hette Lissu. Lissu var snäll. Jag lärde mig att hundar är högljudda, men för det mesta snälla.

Våra grannar skaffade en yngre schäfer, som hette Doris. Doris var knäpp. Hon slutade sina dagar efter att ha bitit min pappas kusin i handen. Före det hann hon morra åt mig, skälla på mig och en gång göra ett utfall mot mig.

Jag lärde mig att vara rädd för hundar. Åtminstone stora hundar.

Något senare skaffade min syster en schäfer, som hette Abax. Han var snäll. Jag lärde mig att hundar är snälla mot dem som de känner och som behandlar dem väl. Jag lärde mig också att andra människor är rädda – eller åtminstone respekterar – stora hundar. – Är du en katt- eller hundmänniska? En öppningsreplik stulen direkt ur Tinder-handboken. Men det finns en poäng. Folk är till stor del antingen eller.

Jag har inget emot hundar. Jag är inte rädd för dem.

Hundar är väldigt nyttiga i många fall, som räddningshundar, som ledarhundar, som vakthundar. Jag har aldrig hört om en narkotikakatt och i så fall skulle det förmodligen vara en helt annan sak än en katt som avslöjar narkotikasmugglare.

Det är en kulturell fråga. Folk älskar hundar. Det sägs att grisar är lika intelligenta som hundar, men grisar äter vi – och blir upprörda över att hundkött är en traditionell delikatess i en del asiatiska länder.

En upprörd hundägare skrev nyligen en insändare i Helsingin Sanomat, där hon ondgjorde sig över att smutsiga och illaluktande människor får komma in i kiosken, men inte hennes lilla hund. Kunde inte låta bli att leka med tanken där någon kommer in med sin duschade och parfymerade gris i koppel.

Hunden är människans bästa vän. Hört den förut? Det kommer som en överraskning för många att deras bästa vän inte är alla andras bästa vän.

Varje gång då jag är ute på en löprunda händer det att en hundägare låter sin hund skälla, dra i kopplet och göra plötsliga utfall mot mig. De små hundarna är mest högljudda. De stora hundarna är de mest skrämmande. I värsta fall är de inte kopplade.

Det handlar förstås enbart om inställning och skolning. I större städer är det inte ett problem, då hundarna är vana vid folk. I London kan inte hundarna bry sig mindre om en löpare i trikåer. Ifall de rycker i kopplet ber hundägaren omedelbart om ursäkt. I Finland? Händer aldrig att hundägaren ber om ursäkt. Aldrig. Det faller dem inte in att alla inte uppskattar att ha en främmande hund i sina fötter.

Precis som det inte faller dem in att plocka med sig hundskiten. De säkraste vårtecknen i stan: den smältande hundskiten och de stinkande gräsmattorna.

Problemen gäller förstås inte alla hundägare. Smarta människor respekterar andra människor och behandlar sina husdjur väl. Det är nonchalanta människor och felbehandlade hundar som ställer till problem (ovannämnda Doris var inte felbehandlad, bara lite knäpp).

Det borde kanske krävas licens för att äga hund. Åtminstone för kamphundar, som kan vara farliga för omgivningen, både för andra hundar och för människor. Nej, de borde vara förbjudna helt och hållet, men det ämnet kanske kräver en egen krönika.

Jag är en djurvän. Jag brukar inte ens äta kött. Men det betyder inte att jag är lika förtjust i din hund som du.

”Det sägs att grisar är lika intelligenta som hundar, men grisar äter vi – och blir upprörda över att hundkött är en traditionell delikatess i en del asiatiska länder.”

MARCUS LINDQVIST

reporter