För evigt melankoliska The National
Sideways avslutades med suveräna spelningar av indiegrupperna The National och Deerhunter.
MUSIK
The National, Deerhunter
Sideways 8-10.6
– Ah, the midnight sun. That’s my solo project, säger Matt Berninger, sångare i The National.
Molntäcket har spruckit upp ovanför Sideways festivalområde vid Helsingfors ishall när den amerikanska indierockgruppen stiger på scenen. Efter två tama framföranden av både Cigarettes After Sex och Ezra Furman verkar publiken vara mer än redo för bandet. Samtidigt är det tur för gruppen att de inte går på scen efter en energisk popartist. De får köra på sin emotionella och tunga musik utan höga förväntningar på energi.
Nästan för rutinerade
Det är uppenbart att The National kört samma konsert vid flera tillfällen. De vet att de måste spela de nyare låtarna först för att lyssnarna ska lägga märke till dem och spara på klassikerna, men det irriterar en aning.
I början har jag svårt att hänga med i låtarna. Jag lyssnade som mest på The National för tio år sedan. Det var då de släppte de hyllade albumen Boxer och Ultra Violet, medan deras album från 2013 och 2017 inte haft samma genomslagskraft. När de bränner av fem nyare låtar utan att pausa är det lätt att tappa tålamodet.
Det märks också att andra i publiken känner samma, i synnerhet när bandet slutligen spelar den äldre och kända Bloodbuzz Ohio. Plötsligt står en man i flanellskjorta och klappar ivrigt med händerna över huvudet. Många jublar i publiken: äntligen en låt alla känner till och kan.
Maffigt och närvarande
Efter Bloodbuzz Ohio får Berninger som tur är ny energi i sången och drar små skämt som skapar en välkomnande atmosfär. När bandet spelar I Need My Girl säger min kompis att detta är låten som ”ingen kille vill erkänna att de gillar”. Den har simpla gitarriff, en okomplicerad text och är på gränsen till smörig.
På många sätt reflekterar citatet också bandet. Det är få som i dag säger att The National är deras favoritband, men det är något med bandets skildringar av den amerikanska medelklassens sorgfyllda vardag, med Berningers mörka och djupa röst och det totala vältrandet i känslor som fungerar. Också nu när de står på festivalscenen och egentligen inte bjuder på något explosivt eller extra.
När de spelar den långsamma och mörka Carin at the Liquor Store gråter en person bredvid mig. När de spelar Terrible Love och Berninger sjunger ut ”It takes an ocean not to break” ryser jag av nostalgi. The National lyckas skapa en intim, men samtidigt maffig livespelning. De lägger inte onödig tid på att få publikkontakt för det är inte målet med deras musik. Musiken är i sig introvert och de låter oss andra bara observera och ta in den.
Deerhunters energiska avslut
Efter The Nationals arenarock avslutade amerikanska gruppen Deerhunter på den mindre Black boxscenen inomhus. Deerhunter spelar enligt egen utsago ”ambient punk”, men blandar friskt mellan genrer som garage rock, pop och noise.
Det märks att klockan närmar sig midnatt när några i publiken står med ögonen stängda och andra gungar långsamt till musiken. Ändå lyckas Deerhunter, och i synnerhet sångaren Bradford Cox, balansera upp det. De för med sig energi, humor och en genuin glädje över att spela i Finland. Cox går runt och spelar gitarr på scenen, klädd i en helvit dräkt som snarast påminner om en pyjamas. Han ber om ursäkt till alla för sitt lands president och drar en historia om att han kanske är släkt med Tom of Finland.
– I won’t rest til I can no longer breathe, sjunger han slutligen och klappar sig på bröstet i takt med musiken.
Och jag tror honom.
❞ När bandet spelar I Need My Girl säger min kompis att detta är låten som ”ingen kille vill erkänna att de gillar”.