När pengarna rullar
Att vara spelberoende ger ett betydligt starkare stigma än att vara alkoholist. Skammen är enorm. Det säger Mattias Boström som vill ge spelberoendet ett ansikte och hjälpa andra att komma loss.
Mattias Boström levde länge med ett spelberoende som fick honom att ta snabblån på snabblån, ljuga för sina närmaste och till sist balansera på den yttersta gränsen. I dag är Boström erfarenhetsexpert och försöker hjälpa andra bort från spelberoendet.
– Jag minns ännu min första vinst, 40 mark på busstationen i Borgå. Om jag tänker efter tror jag att jag fortfarande kan minnas alla mina större vinster.
Mattias Boström har inte spelat på åtta och ett halvt år. Före det sjönk han så djupt att självmord kändes som den enda utvägen.
– Jag tycker att skammen är det värsta. I det här landet får man inte tappa ansiktet och visa att man inte klarar av att handskas med pengar. Det leder till att den som har stora spelskulder in i det sista döljer hur illa det är ställt. Det gäller att hålla fasaden, att inte visa sig svag.
Mattias har tiotals gånger slutat spela.
– Sedan kom det smygande igen, först spelade jag bara litet försiktigt och förståndigt, sedan släppte alla spärrar. För mig fungerar bara nolltolerans.
– Men efter åtta och ett halvt år kan jag fortfarande säga att jag längtar efter att få spela.
Som vatten från en gås
Det började redan i barndomen, Mattias spelade med pappa på olika spelapparater på servicestationerna.
– Känslan när man vinner, den är oslagbar.
– När jag växte upp gick alla födelsedagsoch julklappspengar till spelandet. Dessutom snodde jag det jag kunde från mina föräldrar.
– På någon nivå insåg jag väl att jag hade ett problem. Men det var för roligt att spela för att jag skulle bry mig. Jag kunde inte förstå kompisarna som kunde slösa sina slantar till exempel på godis, det var ju helt idiotiskt, när man kunde vinna huvudvinsten.
Ett slags kulmination blev det i mopedåldern. Mattias fick en moped i present, en moped som han sedan måste sälja när mamma märkte hur mycket han egentligen hade stulit från hennes plånbok.
– All kritik rann av mig som vatten från en gås, jag bara inte brydde mig.
Euron ändrade allt
Övergången från mark till euro blev en vattendelare.
– Under marktiden kunde man spela för maximalt 40 mark per gång i apparaterna, säger Mattias. Nu blev maxsumman 8 euro. Det kändes som ingenting.
– Pengarnas värde förrycktes helt. 20 euro var det minsta jag kunde tänka mig att spela per gång. Under marktiden kunde det gå mellan 300 och 500 mark till krognotan en lördag, när jag spelade och drack öl. När euron kom blev krognotan 200 till 300 euro. Det exploderade, hela baletten.
Veikkaus kom med i bilden, med tippning av alla de slag.
– Lördagen var höjdpunkten. Först kom stryktipsresultatet, där det fanns flera olika möjligheter att vinna. Sedan var det Lottodragning, om allt annat hade skitit sig.
Snabbkrediter
År 2000 träffade Mattias sin nuvarande fru.
– Hon visste att jag spelar, men hade inte en aning om omfattningen. Jag var mån om att hon inte skulle få veta det heller och tog upp hemliga lån från de allra närmaste.
– När jag skulle fria till henne skaffade jag mig ett kreditkort, det hade jag inte haft tidigare. När jag köpt ringen hade jag mycket pengar kvar på krediten. Jag kom snabbt in i en ond cirkel där jag hade gjort av med månadslönen innan den kom in på kontot.
2006 tog Mattias den första snabbkrediten. Det var samtidigt som han första gången spelade på nätkasino.
– Jag vann mycket första gången på nätkasino. När jag hade satsat 20 euro kunde jag räkna in en vinst på 1 300 euro.
– Hela tiden var det viktigt för mig att hålla uppe kulissen. Jag köpte till exempel fina födelsedagspresenter för att imponera på min omgivning.
Som i dimma
Vårvintern 2008 var Mattias skuld uppe i 15 000 euro, och då fanns det inga krediter mer att få.
– Då berättade jag för första gången för min fru. Hon blev djupt chockad, hade inte haft en aning. Det blev kris men vi red ut den och klarade av skulden med ett nytt banklån.
Men Mattias kunde inte låta bli att spela. Redan i december 2008 var skulden fördubblad. I början av 2009 kom nya hot om utmätning och nya lån togs med hjälp av släktingar. I juni 2009 var tre månaders hyra obetald.
– Jag var bankrutt. Jag kunde inte sova, inte äta, jag levde som i dimma. Jag jobbade inom kundservice och måste kunna le i jobbet, men jag var som förstenad.
Det var då Mattias nådde bottnen, han satte sig i bilen för att ta sitt liv, skammen blev alltför stor.
– Men jag klarade inte av det, kunde inte köra mot en långtradare på motorvägen som jag hade planerat. En stor orsak var förstås mina två barn och min fru.
Nöjd att få leva
– Då fanns det inte längre något val, jag måste ta konsekvenserna av mina handlingar.
– Det blev massor av gråt och gräl, allt var mycket illa, säger Mattias.
– Jag var mentalt slut, men det var skönt att kunna berätta allt, att inte dölja något mer. Jag kunde sova, jag kunde lämna telefonen på bordet när jag själv gick ut ur rummet.
Djupdykningen blev en brytningspunkt.
– Jag kunde ge upp de förlorade pengarna, säger Mattias. Jag måste inte mer spela för att vinna tillbaka allt jag förlorat, för att vinna 100 000 euro så att jag kunde bjuda mina närmaste på resor, och köpa en ny bil och börja planera för egnahemshuset.
– Jag var nöjd över att få leva och över att min fru stannade hos mig.
Erfarenhetsexpert
Sedan dess har Mattias satt ner mycket energi på att berätta om sina erfarenheter och på att hjälpa andra spelberoende.
– Jag var helt euforisk först, ville grunda en grupp för oss spelberoende, bota hela världen. Men det lyckades ju inte. Borgå är en alltför liten stad, alla känner alla, och skammen är så stor. Det kom inte någon till träffarna.
Nu är Mattias behörig erfarenhetsexpert. Han tar emot varje måndag på lågtröskelmottagningen vid Näse hvc. Via A-kliniken kan spel- beroende från Sibbo, Borgå och Lovisa få tid till en träff med Mattias.
– Jag kan ju inte ge terapi så det brukar räcka med en till två träffar.
– Det viktigaste är att man kan tala om sina problem, att man kan släppa skammen. Det är hemskt att hela tiden gå omkring och tänka på vad andra tycker, trots att det ju inte har någon betydelse.
Mattias talar vid seminarier om spelberoende, han har föreläst för sjukskötarstuderande och för läkare. Han är också anträffbar på A-klinikstiftelsens nättjänst kokenet.fi.
– Det är ett bra koncept. Den spelberoende kan helt anonymt skriva och ställa frågor, eller om det passar bättre kan man chatta eller ta kontakt via skype.
– På kokenet kan också anhöriga och andra bekymrade närstående ta kontakt.
Mattias skriver på en bok om sina erfarenheter av att vara spelberoende.
Skuldsanering
Den omedelbara följden av att vara spelberoende är att ekonomin djupdyker.
– Jag klarade mig tack vare ett bra nätverk, säger Mattias. Men den som saknar nätverk kan snabbt stå på bar backe, utan bankkonto, utan kreditvärdighet och utan möjlighet att hyra en lägenhet.
– Stadens skuldrådgivning ska hjälpa, men för åtta och ett halvt år sedan fick jag ingen hjälp. Jag har själv ansökt om skuldsanering, men fått back i två rättsinstanser eftersom min skuldsättning betecknas som lättsinnig.
Efter åtta år av återbetalning på skulden har beloppet inte minskat alls, allt har gått till räntor.
– Den nuvarande skuldrådgivningen här i Borgå fungerar mycket bättre och jag har nu, tack vare hjälp därifrån, godkänts för skuldsanering. Det innebär att jag är skuldfri om fem år.
Tre procent
Man räknar med att ungefär tre procent av alla finländare lider av spelmissbruk eller spelberoende, alltså kring 165 000 personer. En majoritet är män och det finns fler spelmissbrukare i den yngre generationen.
– Det är adrenalinkicken, tron på den stora vinsten, säger Mattias. Alla har väl något att bära. Själv kan jag bli beroende av vad som helst, tennis, badminton, fiske, ibland choklad.
– Jag har själv dragit gränsen, jag gör inget i smyg mera och jag gör inget som kan göra någon annan illa.
– Men jag vågar inte lova att jag aldrig mer kommer att spela. Om det händer något mycket dramatiskt, som får mig helt ur balans, då bara tror jag och hoppas att jag ska kunna tygla mitt beroende.
Veikkaus tar inte sitt ansvar tycker Mattias.
– Fem procent av Veikkaus kunder är rejält i pisset med sitt spelberoende. Av de många miljarder som Veikkaus drar in satsar bolaget 2 miljoner euro på hjälp för spelberoende, det är skenheligt.
– Fast av mina pengar har det mesta gått till internationella nätkasinon, kanske till Malta.
Jag vann mycket första gången på nätkasino. När jag hade satsat 20 euro kunde jag räkna in en vinst på 1 300 euro. Mattias Boström erfarenhetsexpert