Toppmötet bättre än inget alls
På kort sikt var det viktigaste resultatet av mötet mellan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas ledare Kim Jong-Un att det verkligen blev av.
Det är bättre att de båda ländernas statschefer träffas och förhandlar än att de på varsitt håll sitter och skrämmer varandra med avfyrningsknappen för kärnvapen.
I höstas när Nordkorea testade kärnvapen och missiler och Trump hotade med eld och vrede som världen aldrig skådat var det otänkbart att föreställa sig att de båda ledarna inom mindre än ett år gemytligt leende skulle sätta sig vid samma förhandlingsbord.
De första stegen på vägen till Singapore togs när Kim Jong-Un slog an en fredlig och uppbygglig ton i sitt nyårstal. Taktiskt skickligt fokuserade han på relationerna till Sydkorea. Gränssamtalen återupptogs, avbrutna kommunikationslinjer aktiverades, och Nordkorea svarade positivt på Sydkoreas inbjudan att delta i vinter-OS.
Avspänningen fortsatte hela våren, Kim Jong-Un mötte Sydkoreas president Moon Jae-In, och Donald Trump tackade ja till en mötesinvit från Nordkorea.
I en del kommentarer sägs det att USA har gjort eftergifterna. Kim Jong-Un kom längre än både hans far och farfar gjorde, han har nu träffat USA:s president på jämbördig bas. En annan eftergift som Kim kan räkna sig till godo är att frågan om mänskliga rättigheter i Nordkorea inte berörs över huvud taget.
Mot den här bakgrunden kan man hävda att Nordkorea har fått ut mera av förhandlingarna.
Men om processen som förde hit i ett skede såg ut som två tuffingar som tog mått av varandra så var det Nordkorea som blinkade först.
Det kan ha berott på de allt hårdare internationella sanktionerna, vilket USA hävdar. Enligt den uppfattningen skulle Kim Jong-Un ha varit pressad att öppna för en diplomatisk lösning som kunde leda till att sanktionerna lättas. Beslutet att byta fot kunde ha stärkts av att kärnvapnen och missilerna var så långt testade att programmet kunde ta paus.
Donald Trump upprepade för sin del flera gånger under sin presskonferens att han nu hade genomfört det som hans företrädare borde ha fått till stånd, alltså ett avtal där Nordkorea lovar avstå från sina kärnvapen. Men nu är det Trump och hans team som måste upp till bevis.
De vaga formuleringarna i mötesresolutionen måste konkretiseras. I vågskålen till Nordkoreas nackdel väger det tungt att landet har varit en opålitlig avtalspart.
Kärnan i resolutionen är att Nordkorea lovar att arbeta för total kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. Men det har hela tiden varit klart att parterna inte menar samma sak med begreppet kärnvapennedrustning. USA anser att det betyder att Nordkorea ska göra sig av med sina kärnvapen och med alla anläggningar för att framställa dem. Nordkorea anser att nedrustningen också ska innefatta USA:s militära närvaro inklusive kärnvapenparaplyet över Sydkorea.
Trumps överraskande meddelande att de traditionella militärövningarna med Sydkorea läggs på is väckte nog oro i Söul, där mardrömmen är att USA och Nordkorea ingår ett avtal utan att involvera Sydkorea.
Trumps företrädare som var med om kärnvapenförhandlingarna med Iran vet att det är en lång och mödosam process att nå ett avtal, genomföra avvecklingen och skapa ett hållbart verifieringssystem.
Och då handlade det om kapacitet för att bygga kärnvapen, Nordkorea har en arsenal av uppenbart fullt funktionsdugliga atombomber. Den arsenalen är antagligen en central orsak till att Kim nu känner sig tillräckligt osårbar för att välja förhandlingar.
Att Trump ensidigt drog USA ur Iranavtalet har inte förbättrat möjligheterna att nå ett ännu mer omfattande avtal med Nordkorea.
Givet det här, och med tanke på andra avtal som Trump har sagt upp, hurdana ska säkerhetsgarantierna som USA utlovar till Nordkorea vara för att Kim verkligen ska avstå från kärnvapnen?