Ledsamt efter mamma
Under senare år har vi fått en del berättelser av föräldrar som mist sina barn: Naja Marie Aidt, Nick Cave, Joan Didion. Utan att kunna leva sig in i vidden av deras sorg är det ändå svårt att föreställa sig något värre en vuxen människa kan råka ut för. Men hur är det omvända fallet? Att förlora sina åldriga föräldrar är sorgligt men ändå naturligt. Man sörjer, så går man vidare, sägs det. Det gäller att leva sitt liv medan tid är.
Det chockerande med Roland Barthes Sorgedagbok (nyligen utgiven på Pequod Press i svensk översättning av Kristoffer Leandoer) är författarens stenhårda vägran att gå med på den premissen. När den sextiotvåårige Barthes förlorade sin gamla mamma förlorade han också sin livslust. Han greps av en obotlig förtvivlan som underminerade hans liv och personlighet. Två och ett halvt år senare dog han i en olyckhändelse, men många har sett den som följd av hans förlorade vilja att vara kvar i världen, ensam.
Sorgedagbok är skriven i Barthes typiska fragmentform och redan den första anteckningen får en att misstroget spärra upp ögonen: ”Bröllopsnatten: första natten som gift. Men första natten som sörjande?”
Så fortsätter det. Ett liv utan mamma är inte värt att leva. Här beskrivs utan hämningar en förtvivlan lika stor som kärleken Barthes förlorat, det Obotliga som både sliter sönder och håller ihop honom. Han vägrar konsekvent att acceptera att tiden skulle läka några sår, tvärtom skulle en förlust av sorgen innebära en förlust av det han har kvar av sin mamma.
Någon bild av Henriette Barthes får man knappast, hon förblir ett ideal vars närvaro markeras av omkvädet ”min Roland, min Roland”. Först tänker man kanske att det är en svaghet Barthes exponerar i sin avgrundsdjupa sorg. Men om det är tvärtom? Moderskärleken kan vara något fruktansvärt och förkrossande för den som inte tar sig ut ur dess trollkrets. Kanske det Barthes visar upp tvärtom är en styrka, styrkan att ta emot den oändliga kärlek han vittnar om? Det tänkte jag på när jag häromdan åter en gång såg Greta Gerwigs film Lady Bird. I centrum av dess många motivspår finns den sjuttonåriga huvudpersonen och hennes mamma, vars kärlek träffar henne som en svetslåga. Den smärtsamma process som skildras är hur de två försöker lära sig att leva med sina känslor, med beroendet av varandra och insikten om att det måste kombineras med frihet och accepterandet av den andra utan att vilja göra om henne.
I en av nyckelscenerna frågar Lady Bird varför hennes mamma aldrig kan godta henne som hon är. ”Jag vill att du skall vara den bästa versionen av dig själv”, svarar mamman. Vartill dottern replikerar: ”Men tänk om det här är den bästa versionen jag kan vara?” ”Naturligtvis älskar jag dig”, fortsätter mamman. Svaret ger sig självt: ”Ja, men tycker du också om mig?” I filmen, till skillnad emot Barthes bok, finns en utveckling. Till slut lär sig Lady Birds mamma, med lite hjälp av omvärlden, att uttrycka en mer accepterande kärlek, och dottern att se allt det goda modern står för i hennes liv.
Men Roland Barthes hade upplevt fulländningen tillsammans med sin mamma. Han antecknar:
”Besvärlig känsla (obehaglig, nedslående) av en brist på generositet. Jag lider av den.
Jag kan bara koppla ihop det med bilden av mam. som var så helt och hållet generös (och hon som sade till mig: du är god).”
Lady Bird visas onsdag 13.6 och torsdag 14.6 kl. 10.30 på Tennispalatset.
”Ett liv utan mamma är inte värt att leva. Här beskrivs utan hämningar en förtvivlan lika stor som kärleken Barthes förlorat.”
MICHEL EKMAN
är litteraturkritiker.