”Klimatpolitik är säkerhetspolitik”
Om vi försökte skriva Parisavtalet i dag skulle vi inte lyckas. Det säger Laurent Fabius, en av arkitekterna bakom klimatavtalet, i en exklusiv intervju för HBL.
Vi måste minska våra utsläpp rejält eftersom klimatförändringen orsakar missväxt och livsmedelsosäkerhet som på sikt leder till konflikter och massmigration. Hela klimatutmaningen är också en säkerhetsfråga, säger Laurent Fabius, mannen som ledde det historiska klimatmötet i Paris, i en HBL-intervju.
– Vi måste göra mer och öka takten. Vi går en kamp mot tiden.
Det säger Laurent Fabius, mannen som klubbade igenom Parisavtalet 2015, på ett klimattoppmöte som Sitra, Finlands klimatpanel och Utrikespolitiska institutet ordnar i Finlandiahuset.
Med ”vi” avser Frankrikes ex-premiärminister inte bara regeringarna på FN:s riktiga klimattoppmöten, utan också delstater och städer, näringsliv, industri och vanligt folk.
Det är följden av att klimatavtalet från Paris inte är fulländat. Dess mål är att bromsa den globala uppvärmningen till ”klart mindre än två grader över förindustriell nivå”, men det bygger på ländernas egna löften om utsläppsminskningar. Sammanräknat är de otillräckliga. Vi är på väg mot klart över tre grader.
Därför innehåller avtalet en mekanism om att ambitionsnivån vid behov ska skruvas upp vart femte år.
– Det är Parisavtalets viktigaste element. Avtalet var aldrig avsett att utgöra en ändhållplats, utan början på en process, säger Fabius i en intervju exklusivt för HBL.
Diplomatiskt mästerverk
Jublet i Paris var öronbedövande den där decemberkvällen 2015 då Laurent Fabius i egenskap av mötesordförande klubbade klimatavtalet, och euforin höll i sig under en rekordsnabb ratificeringsprocess. En del naturvetare hade protesterat för att löftena inte matchade målet, och vissa hade rentav krävt att det skulle förkastas.
Men samhällsvetarna som förstod sig på internationell politik hade insett att den enda vägen till ett starkt klimatavtal paradoxalt nog är att göra det svagt från början. Hade man genast försökt få fram ett ambitiöst avtal skulle man aldrig ha fått alla länder ombord.
När man prutade på de juridiskt bindande elementen och när man tillät alla att definiera sin egen ambitionsnivå fick man ett globalt avtal. Därför behövs nu mekanismen för att skruva upp ambitionsnivån efterhand. Och därför är Parisavtalet inte någon succé, men det kan bli en.
Processen som ledde till den här avtalsstrukturen var ett franskt mästerverk, skapat i kulisserna. Laurent Fabius säger anspråkslöst att det lyckades för att Kina, USA, EU och Indien var med från början.
– Vår roll var bara att övertyga. Det hjälpte att så många stora aktörer var med på det, säger han utan att nämna att Frankrike hade engagerat hela sin diplomatkår för att målmedvetet och systematiskt lobba sig framåt i mer än ett år på förhand.
Danmarks försök till samma sak hade kollapsat 2009. När HBL frågar efter receptet, nyckelingredienserna i den franska diplomatin, säger Fabius att mycket hade hänt på sex år, att förståelsen för vetenskapen var större (att skeptikerna var färre och tystare än i Köpenhamn), att näringslivet hade insett att miljön inte är en motståndare och att påven själv och många till hade engagerat sig i klimatfrågan.
– Diplomatiskt var utmaningen att förbereda och att bygga förtroende. Jag betonade flera gånger, också under Parismötet, att vi inte kommer att få fler chanser om vi inte griper den här, säger han.
Frankrike hade också tagit lärdom av bakslaget 2009. Det gällde att bjuda in stats- och regeringscheferna i början av mötet. I Köpenhamn kom de på slutet, utan tid eller förmåga att lösa utmaningen.
– I Paris sade statscheferna, en efter en i sina öppningsanföranden, att förhandlarna måste lyckas. Den pressen utnyttjade vi varje gång det höll på att brista. Vi sade till förhandlarna att din boss har sagt att du måste fixa det här. Och så hade vi tur också.
Vore omöjligt i dag
Parisavtalet förutsatte bred politisk vilja. Laurent Fabius säger att världen har gått bakåt här, i synnerhet sedan president Donald Trump sagt att USA ska dra sig ur Parisavtalet.
– Om vi försökte skriva Parisavtalet i dag skulle vi inte lyckas.
Nu jobbar parterna i stället vidare på en regelbok om hur avtalet ska tillämpas och hur buden ska höjas. Regelboken ska bli klar i december. Fram till det pågår en debatt, den så kallade Talanoa-dialogen, om hur ambitionsnivån kan höjas. Mötet i Finlandiahuset är ett inlägg i den dialogen.
Här inleder president Sauli Niinistö med att betona allvaret och brådskan. Det gäller att driva upp ambitionerna, vidta åtgärder och accelerera. Niinistö säger att klimatförändringen inte bara är en miljöfråga utan att den påverkar livsmedelssäkerheten som i sin tur påverkar samhällsstabilitet och migration. Som president Barack Obama sagt förut säger Niinistö att klimatförändringen är en säkerhetsfråga, och att det inte är något alternativ att dröja.
Sedan industrialiseringens början har jordens medeltemperatur grovt taget stigit från 14 till 15 grader (Parisavtalet ska hålla den klart under 16 grader). När också Laurent Fabius beskrivit klimatförändringen som
I århundraden har vi tänkt oss att människan står i centrum och miljön finns där ute i periferin. Nu börjar vi inse att människan är ett element i naturen. Laurent Fabius
en säkerhetsfråga frågar jag honom om folk har förstått kopplingen mellan stigande medeltemperaturer och säkerhetsriskerna.
– Nej, svarar han, många har inte förstått det.
– Ändå betyder svårare väderextremer sämre livsmedelssäkerhet redan nu. Det leder till en kamp om mat och vatten, odlingsmark och trygghet. Det ökar spänningarna och kan leda till krig och massmigration. Allt hänger ihop med allt.
Fabius säger att vi måste tänka om på en elementär nivå.
– I århundraden har vi tänkt oss att människan står i centrum och miljön finns där ute i periferin. Nu börjar vi inse att människan är ett element i naturen.
För att alla ska förstå situationens allvar menar Fabius att opinionsbildarna måste ändra på sitt språkbruk.
– Vi måste tala till den breda allmänheten, till de väljare som kan sätta press på politikerna, och till företagen.
Betänker man att 80 procent av världens energi fortfarande är fossil, att de globala utsläppen ökade förra året och att Vita huset struntar i klimatförändringen är utmaningen massiv och tiden knapp. Laurent Fabius riktar blicken på EU.
– EU måste vara en global ledare. Kina och Indien behöver en partner från den rikare delen av världen så att vi kan leda tillsammans. Kina gör mycket gott i klimatväg, men de kan inte lösa utmaningen ensamma.