Där de lägsta är drottningar
■ New York 1987, Trump Tower på Wall Street, aids som det osynliga dödshotet, lyx och glamour i bjärt kontrast till hemlöshet och utanförskap.
Till en sådan värld tar oss Ryan Murphys (Nip/Tuck, Glee, American Horror Story, American Crime Story, Feud) senaste serie Pose, ett porträtt av ballroom-kulturen som domineras av svarta transkvinnor. Centrala i denna subkultur är tävlingarna där olika ”hus” ledda av ”husmödrar” tävlar mot varandra i det drottninglika poserandets och den diviga attitydens konst. Det är en tävling som framstår lika allvarlig och dramatisk som vilken annan sport. De uppklädda och sminkade deltagarna bedöms av en jury och kommenteras elakt och träffsäkert av en konferencier. Ballroomkulturen framstår som en överlevnadsstrategi, en arena där de som befinner sig lägst ner i hierarkin får glänsa.
Serien följer House Evangelistas bittra rivalitet med House Abundance. House Evangelista (efter en av decenniets supermodeller) leds av Blanca (MJ Rodriguez) som inte bara moderligt beskyddande tar sig an hemlösa unga människor, utan också tar upp kampen mot diskrimineringen mot transkvinnor på gaybarer. ”Alla behöver någon att se ner på”, lyder hennes träffande hierarkianalys, och det tänker hon inte längre acceptera. En av hennes protegéer som serien följer är den oerhört begåvade sjuttonårige dansaren Damon (Ryan Jamaal Swain) som kastats ut från sitt föräldrahem för att han är homosexuell.
I serien kontrasteras två helt olika världar mot varandra, ballroomvärldens svarta transkvinnor mot Wall Streets vita yuppiemän. Världarna länkas samman av Stan Bowes (Evan Peters), som också han lever ett liv som går ut på att visa upp sig – i hans fall genom statussymboler som han egentligen inte har råd med, bara för att passa in och bli accepterad i finansvärlden. Han utvecklar en gåtfull förälskelse i den prostituerade transkvinnan Angel (Indya Moore).
Det må vara att den här serien inte är perfekt, att den kunde liknas vid en korsning mellan åttiotalssåpan Dynastin och den sentimentalt politiska Torka aldrig tårar utan handskar. Via Damons studier får serien därtill Famevibbar – soundtracket som vimlar av gamla discogodingar är för övrigt fantastiskt. Men det som brister i karaktärsskildringen – karaktärerna är rätt endimensionella – kompenserar serien med sitt hjärta, och genom att på ett medryckande sätt skildra en subkultur som aldrig torde ha skildrats i tv-serieform förut. Endimensionaliteten kan kanske också ses som ett val; i stället för ett mera rått uttryck har man valt att skildra denna värld mera oskuldsfullt romantiskt.
Trots sina brister är det här en på många sätt bedårande serie. Här finns skönhet och tragedi, glädje och mörker, livsglädje och död. Därtill spelas alla transroller av transpersoner; ingen serie har tidigare haft så här många tranpersoner i rollerna.
Ett nytt avsnitt släpps varje måndag. Hittills finns två avsnitt ute.
Den som är intresserad av att veta mer om denna subkultur rekommenderas att se dokumentären Paris is Burning på Netflix. Därtill tar Mahadura & Özberkan upp ämnet i Yle Puhe i dag – läs mer i radiopuffspalten på nästa uppslag! HBO Nordic