Helvetesgapet finns i Lovisa
Vilken berättelse passar väl bättre för en teater ute i naturen än Ronja Rövardotter? Den sista fredagen i juni är det premiär på Lurens sommarteater i Lovisa.
Ronja Rövardotter (Livia Wikström) och Birk (Emilia Tenhunen) är inte rädda för att hoppa över Helvetesgapet som tornar upp sig på Lurens sommarteater. Lurensgänget har länge närt en dröm om att sätta upp Astrid Lindgrens saga, och var gla- da då regissören Tobias Zilliacus valde just Ronja.
Tobias Zilliacus hade ingen erfarenhet av amatör- eller sommarteater då han i höstas tackade ja till uppdraget att regissera Lurens nästa pjäs. Men den okända världen lockade.
– Jag blev nyfiken, det var helt obruten mark, säger Zilliacus som nu repeterar fem dagar i veckan med trettiosju amatörskådespelare varav femton är barn och resten tonåringar eller vuxna.
När han fastnade för Astrid Lindgrens saga kände många på teatern en glädje och en lättnad – det var en berättelse som snurrat med i planerna länge, men som det ändå aldrig hade varit riktigt rätt läge att sätta upp. En medlem i ensemblen hade väntat så länge att han gått från att vilja spela Mattis till att nu vara mer lämplig som Skalle-Per. I år stod stjärnorna äntligen i rätt läge för att Ronja och rövarna skulle inta Lurens.
– Stället är perfekt för pjäsen. Och det är en fin story med många aspekter och plan, som alltid med Astrid Lindgren. Den har ett stort hjärta men väjer inte för svåra frågor och konflikter, säger Zilliacus.
Ronja spelas av femtonåriga Livia Wikström från Helsingfors. Hon är ingen teaternovis: hon går på musikteaterskolan Nya Tadam, som i våras satte upp pjäsen Scenprovet på Svenska Teatern och som nästa vår igen gör en produktion på samma scen. Tidigare har hon varit med i skolpjäser och hobbygrupper.
Trots att det är första gången Wikström är med på Lurens, har hon ett varmt och nära förhållande till teatern.
– Vi har sommarställe helt nära och jag har gått på alla föreställningar sedan jag var liten, berättar Wikström vars favoriter genom åren har varit Grease och Djungelboken.
Hon har många gånger tänkt att det skulle vara roligt att vara med, men nu när det kanske är sista sommaren som hon inte sommarjobbar kändes tajmningen perfekt. Pjäsvalet inverkade dessutom.
– Jag har en ganska speciell relation till Ronja, hon var en stor del av min barndom. Jag kan filmen utantill och lekte alltid berättelsen som barn. Jag var också ett skogsbarn som hon, som tyckte om att springa omkring i skogen och upptäcka saker, berättar Wikström.
– Jag kan också relatera till att vara enda barnet och växa upp med vuxna runtomkring.
Zilliacus, å sin sida, har ett annat perspektiv eftersom han inte upplevde berättelsen som barn.
– Jag var redan i tonåren då boken kom ut, och har upptäckt Ronja Rövardotter först som vuxen via mina egna barn, säger Zilliacus som i berättelsen identifierar sig med Mattis i och med att Zilliacus egna barn är i samma ålder som hans.
Relationer
Berättelsen om Ronja och Birk och de två rövarklanerna har många kärnor.
– Olika saker stiger upp som det mest viktiga under processens gång. För tillfället känns far och dotter-relationen och uppgörelsen som det centrala. Det handlar om hur man ska förhålla sig till gamla traditioner, hitta sin egen väg och hur man kan försonas. Det finns två starka viljor som inte kan förenas, men slutligen möts de ändå, säger Zilliacus.
– Dessutom finns det en flyktingtematik som är intressant och som man kan dra hur många paralleller som helst från till dagens värld, säger Zilliacus apropå Borkarövarna som flyttar in i en oanvänd del av borgen, men som Mattisrövarna inte vill veta av.
Det är ett moraldilemma som Mattis ställs inför: vem har rätt till vad? Han är också fången av traditioner men vågar slutligen bryta sig loss från dem.
– Vänskapen mellan Ronja och Birk är så klart också central, med sitt klassiska Romeo och Julia-upplägg. Relationen är intressant: är det kärlek, vänskap, syskonskap eller är de bundsförvanter? funderar Zilliacus.
Klassiskt plus nytt
Rövarvärlden byggs upp storstilat på Lurens, med Helvetesgapet högt ovanför marken, med borg och grot-
ta och sal – skogen finns redan på plats.
– ”Så här stort har det aldrig varit” är en vanlig kommentar! säger Wikström.
Vridläktaren är viktig och alla håller tummarna för att det gamla maskineriet orkar snurra på hela sommaren utan motorstopp.
Trots att föreställningen är klassisk finns nya element, inte minst nyskriven musik av Hannu Risku med sångtexter av Zilliacus. Zilliacus har också gjort en ny dramatisering, även om alla hans idéer inte fallit i god jord hos representanterna för Lindgrens dödsbo.
– Jag har bollat med dem och de har varit ganska strikta när det gäller förändringar, men till slut hittade vi en version som alla parter kunde enas om.
Det roliga är att den nya musiken godkändes. En gammal bekanting från filmen finns dock med: Vargsången. Till produktionen hör så klart också alla konstnärliga element som gör en teaterföreställning: kostym, smink, koreografi, ljuddesign. Det stora gänget på scen är en utmaning för regissören, men också en fin möjlighet som inte finns i proffsteater där alla måste få betalt.
Ensemblen är ung och övervägande kvinnlig, med några undantag. Också Birk spelas av en tjej, Emilia Tenhunen. Men detta görs det inget större nummer av.
– Jag tycker att det är roligt att det inte är så definierat och inrutat, säger Zilliacus, som ändå medger att han blev lite överraskad när han insåg att ensemblen inte var något klassiskt rövarmaterial.
För Wikström går arbetet med att leva sig in i Ronjas roll bra.
– Det är lättare nu när vi är utomhus, och när jag lär mig replikerna går det mera flytande hela tiden. Jag vet hurudan Ronja är som karaktär, så det är lätt.
Socialt
Sommarteater är en alldeles speciell kulturföreteelse. Det är en av sommarens höjdpunkter för många, det är tradition och något man gör tillsammans. Det sociala är lika viktigt som föreställningen – till och med så att pausen kanske är det bästa med upplevelsen.
– Det är en happening, men samtidigt vill vi bjuda på en underhållande föreställning, säger Zilliacus som tycker att det är något fint i överenskommelsen mellan publik och skådespelare: publiken vet att allt kanske inte är helt perfekt men de hejar på för fullt och är med på noterna.
Amatörteater handlar inte primärt om att komma fram till ett mål, utan om att våga bege sig på resan dit. Det handlar om att övervinna sig själv. Många av skådespelarna i Ronja Rövardotter är med för första gången.
– Jag försöker hålla i minnet att det inte bara handlar om att göra en bra föreställning, utan om att alla som är med ska må bra och trivas tillsammans. Gemenskapen och samvaron är lika viktiga som att berätta en bra historia, och jag vill att känslan av kollektiv ska vara påfallande och smitta av sig på publiken, säger Zilliacus som är imponerad av att folk lägger ner så mycket tid på projektet: inte bara repetitionerna som pågått hela våren utan också spelperioden, från slutet av juni till början av augusti.
Om två veckor ekar Ronjas vårskrik över nejden.
– Det är det enda jag inte har behövt öva på. Det är bara att skrika, ler Wikström.