Ett pensionat
Sommaräventyret Tidvattnets styrka i Fundybuktens innersta vikar vid Nova Scotias kust är förstummande. Var sjätte timme stiger eller sjunker vattnet motsvarande ett femvåningshus. De skulpturalt eroderade klipporna blottlägger ständigt nya fynd från jord
som utmanar fantasin och ett tidvatten som saknar motstycke möter HBL:s sommaräventyrare Stefan Lundberg på den andra etappen av ”Expedition Kanada”.
– Om du tänker dig ner till klipporna ska du skynda dig. Om tjugo minuter är du omringad av vatten på alla håll och har inte en chans att nå trapporna upp från bassängen.
Den kvinnliga vaktens varning i Burntcoat Road i Nova Scotia är befogad. Bara ortsbor och andra invigda fattar tidvattnets enorma krafter just här där skillnaden mellan lågoch högvatten kan vara upp till 16,3 meter. Högst i världen.
Burntcoat Road är udden med den bästa utsikten över fenomenet. Ett informationscenter för turister har upprättats i den parklika miljön.
Den slipade röda sandstenen som utgör oceanens botten är fortfarande hal och slipprig från föregående ebb när jag med en orolig blick på det stigande vattnet nedanom skyndar mig ner mot klipporna. De ser ut som jättelika termitstackar. Miljoner år av tidvatten har svarvat ut de mest fantasifulla former i det mjuka berget.
Naturens under
Tidvattnet i Fundybukten räknas till ett av Nordamerikas sju underverk och ändå har jag förmånen att just nu stå helt ensam mellan klipporna och havet. Det är lågsäsong ännu. På vägen har jag mött bara en annan turist. Också hon manar mig att skynda på.
– Två gånger per dygn väller det in lika mycket vatten i Fundybukten som det finns i alla världens sötvattenfloder sammanlagt, berättar en av guiderna.
För att försöka förstå vattenmängden har myndigheterna illustrerat det med en grafik som visar en ”vattenkub” på 100 km x 100 km x 100 kilometer.
Det är osäkert om saken blir tydligare av den jämförelsen, men man förstår att det är frågan om mer vatten än man kan begripa.
Varför vattnet just på den här av alla jordens platser stiger och sjunker så drastiskt har vetenskapsmännen också sina förklaringar till. Månen är den huvudskyldiga.
Månens dragningskraft försöker sträcka ut jorden som en avlång amerikansk fotboll. Det märks mikroskopiskt lite på jordskorpan, men vattenmassorna lyckas månen sätta i rörelse.
Det tar jorden 24 timmar och 50 minuter att snurra ett varv i förhållande till månen. Det innebär att varje punkt på jorden under det här ”måndygnet” kommer att vara utsatt för månens dragningskraft två gånger.
Därför är skillnaden mellan låg och högvatten 6 timmar och 13 minuter.
Orsaken till att havet i Fundybukten beter sig så våldsamt i jämförelse med exempelvis Östersjön är en ännu mer komplicerad historia som har att göra med att bukten är smal och att den är förbunden med Atlanten.
Summan av kardemumman är ett fantastiskt skådespel. För dagens rastlösa människa är det inte värt att föreslå att man sätter sig på en bänk och följer med tidvattnets rörelse i sex timmar.
Det är klokare att ta sig en titt på hur det ser ut vid flod och sedan fördriva tiden med något annat och återkomma sex timmar senare när stranden förflyttat sig flera kilome-
ter utåt eller på de brantaste ställena, sexton meter neråt.
Hemligheter
Vattnets eviga rörelse tvingar klipporna att med jämna mellanrum blottlägga sina hemligheter. I Fundybukten ligger forskarna ständigt i startgroparna i väntan på att vattnet grävt fram till exempel nya delar av dinosaurier vars skelett för över 200 miljoner år sedan begravts i sanden som sakta förvandlats till en gravkammare i sten.
Tim Fedak, chef för Fundy geologiska museum, säger att erosionen är otroligt snabb och att det därför är en idealisk plats för ett museum.
– Vi granskar ofta klipporna och upptäcker genast ben som kommit i dagen.
Det skedde efter en hård storm för några år sedan då en rad dinosaurieben plötsligt blottades. Konservatorerna kastade sig ögonblickligen över fyndet för tidvattnet skulle ha malt sönder benen på bara en månad och förvandlat dem till sand.
Dinosaurierna som återfinns härstammar från jura- och triasperioderna och levde för 200–245 miljoner år sedan.
Tim Fedaks geologer inbjuder också turisterna att själva delta i fossilletandet. Forskarna tar med sig små grupper som får agera forskningsassistenter och själva upptäcka en förgången tid.
Fången i sitt hem
Den röda sandstenen är på sina ställen full av små hål, som om någon lekt med en borrmaskin. Det gäller dock att hålla fingrarna borta från hålen, hur lockande det än skulle vara att sticka in ett. Hålen är nämligen den extremt sällsynta borrmusslan Barnea truncatas hem.
Det är strängt förbjudet att plocka med sig av musslorna eller att ens röra vid dem.
Arten är fascinerande. När musslan är alldeles liten börjar den sakta borra sig in i berget. När den väl befinner sig i sin lilla vertikala grotta börjar den urholka utrymmet alltmer, samtidigt som den ”äter” mikroskopiskt små organismer och börjar växa.
Slutresultatet är att musslan är betydligt större än tunnelöppningen. Den har alltså inte en chans att någonsin komma ut ur sin lilla kammare. Det har den väl inte för avsikt att göra heller. Den lever ett stillsamt och ensamt liv i tidvattnets eviga rytm.
❞ Borrmusslan lever ett stillsamt och ensamt liv i tidvattnets eviga rytm.