Pensionat som gäckar fantasin
De viktorianska pensionaten med sina knarrande trappor och gnisslande gångjärn är ett måste i Nova Scotia. Har man tur kan man få husera ensam i ett av de gamla kråkslotten.
– Jag har inga andra gäster i kväll. Välj vilket rum som helst, säger Charlie Baird, ägare till Turrent Inn i pyttestaden Annapolis Royal.
Kvällen är redan framskriden och regnet strilar sakta mot rutorna. Trappan upp till övre våningen suckar tungt under Charlies steg när han, trots mina protester bär upp den tunga väskan.
– Jag bor själv längre upp på gatan så jag går strax, säger Charlie och visar runt i den panelprydda matsalen med utsirat ekmöblemang och lätt nedsuttna stolar.
– Koka kaffe eller te, allt finns i köket. Känn dig som hemma.
Huset är byggt 1864 och var från början en privat villa. Senare, när turisterna började dyka upp efter andra världskriget togs huset i bruk som pensionat. Charlie köpte Turrent Inn för några månader sedan för motsvarande 250 000 euro när han efter fyrtio år på Vancouver Island på andra sidan kontinenten bröt upp och flyttade hit.
– Vancouver Island är vackert, men de stora, mörka fuktiga träden gjorde mig depressiv, säger han som en förklaring till miljöombytet. Ett motsvarande hus där kostar över en miljon.
Orsaken, enligt Charlie, är förmögna kineser som köper upp allt attraktivt. De är beredda att betala vad som helst för att komma över ett hus nära välrenommerade skolor.
– Flytten innebar en enorm förändring för mig. Victoria, där jag bodde, är en storstad jämfört med Annapolis Royal med 450 invånare. Men vi har faktiskt två egna poliser i stan. Tim heter chefen, alla känner honom.
– När Charlie med ett sista farväl slår igen dörren så ramen med myggnätet fortsätter att darra en god stund känner jag att han inte vill yppa den verkliga orsaken till att ha flyttat sextusen kilometer österut.
Efter en snabb middag på Garrison Inn, ett likadant pensionat, två hus ner längs gatan kan jag inte låta bli att utforska mitt hem för natten. Jag har ju Charlies tillstånd.Hallen är svagt upplyst och i biblioteket är bara den lilla bordslampan tänd. Skymningen övergår snabbt i natt.
Regnet har ökat och smattrar mot sovrumsfönstret som vetter mot grannhuset. Det ser ännu mer spöklikt ut än ”mitt”. Ett rottingmöblemang och en prydnadsfyr fyller verandan som verkar ha stått orörd över vintern. En uv i sällskap av en valkyria i sten blickar ut över gatan. En av de fördragna gardinerna fladdrar lätt till i vinddraget och sätter fart på fantasin.
Var det här Alfred Hitchcock spelade in Psycho? Är det inte Norma ”Mother” Bates mumifierade skepnad som sitter i korgstolen?
På färjan över till Prince Edward Islands nästa dag förstorar jag bilden av grannvillan. Med en lätt rysning upptäcker jag först nu de gamla gravstenarna tvärs över gatan.