Dags att kalla in experter för att granska reformen
SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRDS-REFORMEN Social- och hälsovårdsreformens ursprungliga syfte var positiv – att förbättra hälso- och sjukvården, säkra dess tillgänglighet samt att öka valfriheten. Tyvärr har det visat sig att de faktiska ändamålen och deras inverkan är helt annorlunda.
Tjänster kommer att flyttas till allt större enheter, avstånden blir längre och tillgängligheten försämras. Den största delen av hälso- och sjukvården kan organiseras i relativt små enheter om man har konsultationsstöd från den specialiserade sjukvård. Valfriheten har förvrängts till möjligheten att välja mellan jättestora organisationer fastän människorna vill välja den vårdande personen. Enligt regeringens förslag skall landskapet acceptera valet och bevilja servicesedlar. Det skapar tyvärr ett fördröjande steg mellan allmänläkaren och specialistvården. Varför har man inte liknande arrangemang i andra länder?
På regeringsnivå påstår man att det nya systemet innebär stora besparingar, men det är inte sant. Man kan spara miljarder euro från de offentliga kostnaderna enbart om man reducerar tjänster, det vill säga med att försämra servicen. Eller med att höja avgifterna avsevärt. Ett kostnadstak bestämt av Finansministeriet är en säker metod för att både reducera de offentliga kostnaderna och försämra tjänsterna.
Under 1980–1990-talen ledde jag egenläkarexperimentet som omfattade 40 000 invånare (Privatläkare som egenläkare, Folkpensionsanstaltens publikationer 1995). Resultaten var ytterst bra. Tillgängligheten av tjänster och människornas belåtenhet blev mycket bättre. Egenläkarexperimentets kostnader var 5 procent högre än den vanliga hälsocentralvårdens. Dessa något högre kostnader förorsakades av att de som tidigare inte fick vård nu hade tillgång till den nödvändiga läkarservicen.
Utan social- och hälsovårdsreformens jättestora administrativa arrangemang kunde man i egenläkarexperimentet bota alla viktiga brister. Den kommande reformen borde lämpligast byggas på det nuvarande service- och ersättningssystemet. Folkpensionsanstaltens sjukvårdsersättningar är ett mycket enklare system än de komplicerade servicesedlarna. Hittills har Finland inte haft råd med lagstadgade sjukvårdsersättningar på 60 procent. Hur kan vi i framtiden ha råd att betala en stor del av alla
❞ Utan socialoch hälsovårdsreformens jättestora administrativa arrangemang kunde man i egenläkarexperimentet bota alla viktiga brister.
kostnader i både den offentliga och privata sektorn?
Nu ger regeringen ett intryck att landskapen kan styra regionernas service och behärska kostnaderna. Våra egna tidigare utredningar visade att universiteten och universitetscentralsjukhusen inte hade rimliga planeringsresurser för att styra sjukhusdistriktens tjänster. Det är inte trovärdigt att de påbörjande landskapen kan ta hand om utredningar, planering och styrning.
Nu vore det skäl att stanna upp och noggrant granska alla planer och deras inverkan. Detta arbete kräver kompetenta experter. År efter år har okunniga politiker försökt utveckla hälso- och socialvården. Nu är det äntligen tid att involvera kunniga experter i arbetet. Man borde ge en expertgrupp sex månader tid för detta arbete. Naturligtvist bör resultatet presenteras för de politiska beslutsfattarna.