I maktens landskap…
I våras tillbringade jag tre veckor på en rehabklinik i Wandlitz i Brandenburg, cirka 30 km norr om Berlin. Efter en höftoperation skulle benmusklerna tränas upp. Dagarna förflöt med olika scheman, från vattengymnastik och benlyft vid stång (till hurtig marschmusik) till långsamma promenader på kryckor längs slingrande gångar i den vackra trädgården. I början av maj stod de förädlade syrenerna i full blom och rhododendron började slå ut i olika nyanser lila och violett.
I dammen jagade gräsänderna varandra i kamp om brödbitarna som vi konvalescenter kastade åt fåglarna under vilopauserna i die Gehschule, gångskolan.
Föga anade jag att jag befann mig på historisk mark. Under samma formklippta lönnar hade herrar Honecker, Ulbricht och Krenz suttit, kanske på samma bänk där jag nu sträckte ut mitt opererade ben, medan de diskuterade utvecklingen i DDR, medlemmar i politbyrån som de var.
Jag befann mig alltså mitt i DDR:s hjärta och hjärna, omgiven av ledargardets villor i ”maktens landskap”, som det kallades mellan 1958 och 1989. Inga vanliga DDR-medborgare hade tillträde till detta avspärrade och strängt bevakade område, endast politbyråfolket färdades hit i bilkonvojer längs ”Protokollstrecke”, utfartsvägen norrut från Berlin, som stängdes av för annan trafik när ledarna var i behov av ”rekreation”.
Runt dessa 160 hektar gick ett stålstängsel med vaktposteringar var trettionde meter. Den så kallade inre ringens 23 villor patrullerades dygnet runt av 200 väktare från Stasis fruktade specialkommando Felix Dzerzjinskij-regementet.
Över trettio år var Wandlitzområdet för östtyskarna en myt. Rykten florerade om hur politbyråns medlemmar vältrade sig i lyx och hade badrumskranar av guld i ”Volvograd” eller ”Bonzenhausen”, ”pamparnas by”.
Guldkranarna var nog en skröna, men politbyråfamiljerna hade tillgång till en lyx som förnekades övriga östtyskar, det vill säga elektronik och hushållsmaskiner från väst. För DDR-pamparna var guld och kaviar bara vardagsmat – det såg Moskva till. Politbyrån suktade efter västtyska Miele-kylskåp och Siemens tvättmaskiner. Och importerade västbilar som Volvo och Citroën.
”Skogsvillorna” i Wandlitz började byggas 1957, när Walter Ulbricht efter Ungern-revolten oroade sig för de östtyska ledarnas säkerhet. Här arresterades Stasi-chefen Erich Mielke i slutet av 1989 tillsammans med Erich Honecker, som först vägrade att ge upp ”sitt sommarresidens”. Problemet Honecker löstes genom att han fick bli kvar – i husarrest. Om efterträdaren Egon Krenz (han med Fernandel-leendet!) berättas att han tog sitt badkar med sig. Badkaret var en designprodukt från Villeroy & Boch och troligen insåg Krenz att ett så fint badkar får han aldrig mera.
Egon Krenz’ badkar blir alltså inte en del av det kulturhistoriska skyddsobjektet Wandlitz.
Men hur mycket av Walter Ulbrichts enorma bibliotek som finns kvar förblev oklart.
Efter alla dessa år är Wandlitz ingenting Brandenburg stoltserar med.
Under samma formklippta lönnar hade herrar Honecker, Ulbricht och Krenz suttit, kanske på samma bänk där jag nu sträckte ut mitt opererade ben.