Touko Aalto kan inte längre skylla ifrån sig
Både inom Samlingspartiet och SDP finns intresse för samarbete med De gröna. Men De gröna tycks ha satt sig i en skön fåtölj och blivit vagt. Det krävs magmuskler att ta sig upp igen.
ra väljare. De gröna kan ha satt sig i en skön fåtölj som det krävs magmuskler att ta sig upp ur. Det syns i att regeringspartierna, främst Samlingspartiet, riktar sin största energi mot SDP och Antti Rinne. Då har Aalto inte längre någon ursäkt i att vara särskilt angripen av krokben.
Det politiska programmet är den egentliga biffen på agendan på De grönas partikongress i Vanda under helgen. Till politiska program hör att de innehåller både det ena och det andra – sedan är det upp till partistrategerna att välja de vassaste uddarna. Det är ur dem man börjar spekulera kring följande regeringssammansättning.
Här är några ingredienser att lägga bakom örat:
• Både inom Samlingspartiet och SDP finns det tycke för samarbete med De gröna. I Samlingspartiet fanns de som reagerade med belåtenhet över De grönas framfart förra sommaren, eftersom det skulle ge ett samarbetsalternativ som ligger närmare än Sannfinländarna, De blå eller SDP.
• Inom SDP när man förhoppningar om statsministerposten för egen del, och tillräckligt bra resultat för De gröna och Vänsterförbundet för att räcka till en rödgrön regering med vänsterbetoning. En traditionell rödmylla med Centern är också ett alternativ, men allt beror på valresultatet. Centern är åtminstone inte nu i segerform, men kan repa sig.
• Om Samlingspartiet vinner ligger alternativen mellan en blåröd regering och en ny borgerlig koalition, då med De blå utbytta mot andra småpartier som KD och SFP, eftersom Orpo utesluter Sannfinländarna.
• Man kunde kanske tro att De gröna passar in var som helst, men så enkelt är det inte. Varför De gröna skulle gå med på en högerregering utan att flankeras av något annat rödgrönt hjälpparti är svårt att se. Det gäller att inte göra sig ensam och bära hundhuvudet i någon konstellation.
Sedan heter det ju att djävulen finns i detaljerna. Detaljerna är de politiska frågor som kommer att vara dukade framför nästa regering.
Touko Aalto har länge profilerat sig i vårdfrågan. Men i vilket skick vårdreformen kommer att vara vet vi inte, och i frågan om valfrihet kan De gröna bli svåra för Samlingspartiet. De gröna kan nämligen tänka sig landskapsmodellen, men gillar inte att öppna marknaden för fritt vårdval. I De grönas modell kommer vårdbolagen in som komplement, men under landskapets upphandling.
En annan jättefråga är den stundande reformen av hela den sociala tryggheten. Det har uppstått nya skiljelinjer: Här står faktiskt Samlingspartiet och SDP närmare varandra, och ingendera tänder riktigt på basinkomstmodellen.
I arbetslivsfrågor kan man säga att De gröna står någonstans i mittenfåran: Partiet kan i sitt program tänka sig att införa mer variation i arbetspolitiken, beroende på konjunktur. Till exempel så att längden på den inkomstrelaterade arbetspenningen varierar efter konjunkturläget. De gröna är också inriktade på småföretagare och vill starkt ha bort företagsstöd som befäster nuvarande industristrukturer, och kan hitta en del gemensam mark med Samlingspartiet där.
I miljö- och klimatfrågor och jämställdhetsfrågor har De gröna alltjämt ett självsäkert program. Unga väljare har de också redan, och så länge som SDP flörtar med pensionärerna finns det att ta av där.
Försiktigheten är något De gröna försöker sluta med, med tanke på vad Olli-Poika Parviainen sade då han presenterade grunderna för det politiska programmet i våras: Ofta har de gröna börjat kompromissa redan då programmet gjorts. Men kompromisser blir det ändå i regeringsförhandlingarna. Då behöver man inte ta ut dem i förväg.